Knivskarpa betraktelser som vässar blicken

Linda Boström Knausgårds litteratur kännetecknas av en sparsam och avskalad prosa. Ändå ryms mycket i hennes litterära universum, skriver Hanna Jedvik som läst hennes senaste roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Vi var en ljus familj. Ljus familj.” Dessa rader upprepar berättarjaget i Linda Boström Knausgårds kortroman Välkommen till Amerika. I mantrat vilar förstås lögnen.

Familjen i Välkommen till Amerika vandrar i mörkret och har inte befunnit sig i ljuset på mycket länge. Förutom möjligtvis den skådespelande mammans blonda hår, som tycks skina med sin gloria över denna familj i sönderfall, ryms här endast dov sorg och dysfunktionella själar.

Flickan som står i centrum för berättelsen har slutat prata och hennes bror spikar för dörren till sitt tonårsrum. Därinne kissar han i flaskor och gör elektronisk musik på sin dator, medan flickan lever i stark förvissning om att det är hennes böner som har blivit besannade när fadern en dag hittas död i sin säng. Skulden växer i henne, gör så att orden slutar att komma. Mamman oroas.

ANNONS

Linda Boström Knausgård debuterade 1988 med diktsamlingen Gör mig behaglig för såret, men hennes verkliga genombrott kom med den prosalyriska novellsamlingen Grand Mal 2011, som för tre år sedan följdes upp med Helioskatastrofen. Formmässigt minner Välkommen till Amerika främst om Grand mal. Den täta prosan trängs på boksidorna och bjuder varken på andningspauser eller flyktvägar. Endast de korthuggna meningarna manar i eftertanke.

Vad det gäller handlingen i Välkommen till Amerika återfinns likheterna däremot främst i Helioskatastrofen. Här finns den ensamma stumma flickan, psykisk sjukdom, alkoholism och en far som kommer och går, levande såväl som död.

I Helioskatastrofen föddes huvudpersonen ”Anna” ur en ensamstående pappa och hans schizofreni, ett trauma som leder till depression och vård på psykiatrisk klinik även för dottern som inte finner frisksportande och frikyrklighet i fosterfamiljens famn som fullgod ersättning för den far som blir allt suddigare i konturerna. Inte helt olikt utgångspunkten i Välkommen till Amerika.

Linda Boström Knausgårds litteratur kännetecknas av en sparsam och avskalad prosa och ett minimalistiskt berättande. Ändå ryms mycket i hennes litterära universum. Förmågan att försiktigt skriva fram såren och saknaden efter fadern utan att lägga hela familjens sorg på bordet gör Välkommen till Amerika till en roman som kilar sig fast under huden för att stanna.

ANNONS

Smärtan ryms i detaljerna som träder fram när Boström Knausgård riktar ljuset i deras riktning. Mamman som flyr, broderns hårda nypor och hans behov av att ta över faderns roll.

Och flickan själv som en iakttagare, tyngd av skuld, och åtgärderna som hotar att sättas in för att få henne att tala. Samtidigt längtar de alla efter både kärlek och varandra. I hemmet som tidigare rymde vänner, högljuddhet och en skejtboard-ramp bor numera tystnaden, inte bara inom dottern. Trots att Pappan egentligen försvunnit ifrån dem långt innan sitt frånfälle förmår de efterlevande inte att läka. Sonens nya flickvän blir ett välkommet avbrott som blåser hopp och svaga strimmor av ljus.

Välkommen till Amerika med sin stackatoartade berättelse, poetiska prosa och sina knivskarpa betraktelser blir trots sin klaustrofobiska känsla aldrig för tung att bära. Snarare hjälper romanen till att se på omvärlden med vässad blick.

ANNONS