Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

Knausgårds första roman efter ”Min Kamp” handlar om djävulen

Karl Ove Knausgård har skrivit sin första roman efter ”Min kamp”-serien. GP Kultur kunde inte hålla sig utan bad Martin Engberg läsa ”Morgonstjernen” på norska.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Recension

Morgenstjernen

Karl Ove Knausgård

Forlaget Oktober

En klart lysande himlakropp stiger på natthimlen. Är det en supernova på väg att brinna ut, eller tvärtom en ny stjärna? I Bibeln är morgonstjärnan – som alltså fått ge namn åt Karl Ove Knausgårds nya roman – ofta synonym med Lucifer. Ljusängeln som störtades till dödsriket efter att ha förhävt sig i sin strävan att bli guds like. I uppenbarelseboken avser morgonstjärnan dock Jesus. Se där ett ämne för både teologiska tvister och flashbacktrådar, och ett givet romanupplägg: vad skulle hända om morgonstjärnan visade sig på himlen i dag, i verkligheten som vi känner den?

Om subjektet i ”Min kamp” fick breda ut sig på längden, klyvs de här i stället på tvären.

I ”Morgonstjernen” får läsaren se detta ske genom ögonen på ett antal personer. Arne på familjesemester i Sørlandet, allt mer dragen till alkoholen medan hustrun är på väg in i ett maniskt skov. Prästen Kathrine som motvilligt är på väg hem till sin familj efter några dagars seminarium i Oslo. Jostein som en gång var en framgångsrik krimreporter, men nu har degraderats till kulturjournalist. Dennes hustru Turid, som är anställd på ett boende för psykiskt funktionshindrade. Rikemanssonen Egil, som spenderar sina dagar med att skriva en essä om döden. Med flera.

LÄS MER: Därför är vita europeiska män bäst på att skriva

Ifall det är en ond eller god stjärna kanske inte egentligen är en fråga. Redan innan den visat sig börjar allehanda djävulskaper ske. Lägg där till att bokens sidantal slutar på siffran 666. Japp, ”the number of the beast”.

Så, vad är detta för sorts bok, den första romanen som Karl Ove Knausgård skrivit efter ”Min kamp”? De böcker som omdefinierade gränserna för autofiktionen och som samtidslitteraturen har att förhålla sig till, oavsett om den vill det eller ej. Blir han en epiker i Jonathan Franzens anda? Nej, snarare påminner ”Morgonstjernen” inledningsvis mer om skräckmästaren Stephen King. Inte bara för att den bygger på samma sorts tänk-om-scenario som King brukar använda sig av, utan lika mycket för att Knausgård – liksom King – skriver fram en högst påtaglig vardag där bacon-oset hinner sätta sig i läsarens kläder innan spökerierna börjar.

Sedan skulle King förstås ha fokuserat mer på intrigen snarare än att vrida runt perspektiven. Och han skulle inte använt sig av flera jag-berättare. I ”Morgonstjernen” är detta dock en huvudpoäng: att det som sker ses genom ett flertal blickar. Om subjektet i ”Min kamp” fick breda ut sig på längden, klyvs de här i stället på tvären. På många sätt är det nog så särpräglade individer som läsaren får möta.

”Morgenstjernen” kommer nog inte som ”Min kamp” förändra samtidslitteraturen, men jag kommer fortsätta att tänka på den för en tid.

Men det finns också återkommande teman i sättet de är dysfunktionella på: de befinner sig alla – mer eller mindre explicit – i skriande inre nöd. Parrelationerna präglas av stumhet och vantrivsel. Avståndet mellan vuxen och barn är milsvid. Socioekonomiskt lever de olika liv, men är på det hela taget annars en rätt homogen grupp. De skrivs dessutom fram på ett likartat sätt, med korta meningar som ligger tätt intill tankarna och agerandet. Undantag finns, men intrycket är snarare att man får titta genom förskjutningar av perspektiv än väsensskilda sådana. I slutänden tycks alla karaktärer guppa omkring i samma knausgårdska fostervatten.

Vilket inte hindrar att jag gärna hade läst mer om flera av dem, men här misstänker jag att lustifikationen med sidantalet fått styra på bekostnad av romanens balans. Jag hade önskat att ett par av personerna strukits, eller att de hade fått ett mer jämbördigt utrymme.

LÄS MER: Knausgårds sexa sågas i New York Times

Dramaturgin påminner långt in i romanen om en tv-serie, på ett sådant sätt att jag undrar hur författaren ska kunna ro i land det hela, särskilt som nya personperspektiv fortsätter dyka upp sent i boken. Men mot slutet tar romanen av i oväntad riktning. Utan att gå in på vad som sker är det i mina ögon då som boken lyfter. Då blir den blir till något mer än kvalitativ underhållning och får förankring i sina frågeställningar.

I slutänden tycks alla karaktärer guppa omkring i samma knausgårdska fostervatten.

Så varför visar sig stjärnan? På vilket sätt har mänskligheten förhävt sig? Kanske genom en övertro på att det vi uppfattar med våra begränsande sinnen är en bergfast verklighet, vars lagar en gång för alla är givna. Och att vår mänsklighet skulle göra att vi står över naturen, när denna mänsklighet i själva verket bara är en tunn fernissa av social konvenans som när som helst kan skrapas bort. Sammantagen gör det oss oförmögna att begripa ifall något verkligt nytt skulle ske, om så gränsen mellan liv och död skulle suddas ut.

”Morgenstjernen” kommer nog inte som ”Min kamp” förändra samtidslitteraturen, men jag kommer fortsätta att tänka på den för en tid. Den gör mig också nyfiken på vad som skulle hända om Knausgård i nästa roman inte bara tog ett steg bort från sitt eget subjekt, utan helt övergav jag-berättandet.

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.