Att beskriva hela 1900-talet genom en enda familjs öden – det är det avhandlingsprojekt den unge Sigvard planerar. Hans professor på Historiska institutionen vill gärna att han modifierar ämnet, men Sigvard är inte den som kompromissar. Principfast som han är, dessutom lättstött och överkänslig, lämnar han snart universitetsvärlden för att leva resten av sitt liv som nattportier. Men berättelsen om honom och hans familj blir på sätt och vis den avhandling han aldrig kom att fullfölja, en 1900-talshistorik om resan från arbetarnas kåkstad Sumpskogen till bostadsrättsföreningar och privata äldreboenden.
Kjell Johansson har ofta skildrat utkantens människor, de osynliga, icke räknade – tydligast i trilogin som började med Huset vid Flon 1997. I Familjen väljer han ett lite mer schematiskt berättande, här är det snarare samhällsutvecklingen som avhandlas och tiden rinner undan i långa berättelsesvep, med tydliga tidsmarkörer som anger takten: Stalins död, Rock around the clock, kårhusockupation, murens fall och så vidare. I centrum finns väninnorna Ellen och Vera som möts i 30-talets Stockholm och blir arbetskamrater på korvfabriken, ett omaka par som ändå binds samman i en livslång symbios. Vera är den politiska aktivisten som hamnar i fängelse för sin övertygelse, Ellen den undergivna som utan stora åthävor utför sin tysta gärning. Tillsammans med sina barn utgör de, sedan de äkta männen försvunnit, Familjen.
Och på samma sätt som de tagit sig ut ur Sumpskogens skugga ska deras barn resa vidare via högre studier. Veras dotter Sasja blir läkare, men för Ellens söner Folke och Sigvard går klassresan sämre, Folke blir visserligen filmare med visst renommé men rent privat en katastrof och Sigvard går vilse i bitterhet och isolering. Den åldrade Sigvard är romanens berättare, en ensam man som egentligen inte varit med om något sedan ungdomen utan levt sitt liv via andra, ständigt spionerande på sin mor och bror i lägenheten bredvid. I sina senare delar övergår romanen mer och mer till att handla om brödrakonflikten, men eftersom allt berättas med Sigvards ord börjar läsaren ana oråd – vad är egentligen sanning? Sedan avhandlingen gått i stöpet planerar han en traktat om samhällslögnen men också den förblir oskriven, som en alldeles privat livslögn. Kanske får Folke spela den roll Sigvard tilldelat honom och på så vis är Johanssons roman tudelad – dels en övergripande skildring av de stora omvälvningarnas 1900-tal där den mörkröda arbetarkämpen Vera till sist hamnar på privatfinansierat vårdhem på Djurgården och trivs med det; dels en mycket intim och klaustrofobisk berättelse om syskonhat och om ett liv som har självbedrägeriet som drivkraft.
Till sist får läsaren helt enkelt nöja sig med att varje liv bara kan ses utifrån och att det man ser på det viset, som genom glasrutan där Sigvard står och spionerar, bara är en mycket liten del. Det mest förblir dolt och oförklarat.
