Kjell Askildsens noveller är något helt unikt

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Kjell Askildsens författarskap spänner över drygt sextio år (han är född 1929). Efter ett relativt sent genombrott ses han i dag som en av den norska litteraturens centralgestalter och hans lågmält vässade novellkonst har renderat honom en rad prestigefyllda utmärkelser. Till svenska finns bara ett litet antal titlar översatta men genom årets urvalsvolym får man möjlighet att stifta bekantskap med hela författarskapet – och det är en chans som man inte bör missa. Själv har jag aldrig riktigt blivit vän med novellgenren, särskilt inte med den sortens miniromaner som exempelvis Nobelpristagaren Alice Munro skriver, men med Askildsen är det något annat, något unikt. Och när hans noveller som här läggs ut längs en axel med några korta texter från 2015 som avslutning ser man också helheten och tematiken och rörelsen framåt mot allt större enkelhet, en allt mer talande tystnad.

ANNONS

Att recensera novellsamlingar är alltid lika svårt, för vad ska man egentligen ta fasta på? Gemensamma drag, typiska situationer, lysande enskildheter? I Noveller ryms både vackert suggestiva berättelser som Högsommar från 1966, om några tonårspojkars spel med Gud och ödet, och nästan Kafka-artade texter som Mardons natt där far och son Mardon går ut och in i varandras rum, namn och liv samtidigt som en uppgörelse sker mellan dem och sonen frigör sig från fadern – eller om det är tvärtom. Just fadersupproret återkommer hos Askildsen men det är lika mycket ett uppror mot Gud och mot en hård och kärlekslös religion, något som väl går tillbaka till författarens egen pietistiska uppväxt. I andra texter skildras återvändandet när den förlorade sonen återkommer och helt kort återknyter till ursprungsmiljön – och återigen tvingas fly ifrån den.

Här finns också några helt fantastiska noveller om problematiskt samliv, som exempelvis Gräshoppan från 1996. Den börjar med att hustrun vid en tillställning fäller en kommentar om mannen som han finner helt orimlig och när gästerna gått börjar det, ett krig av tigande, korthuggna repliker, tillbakahållet raseri och små futtiga motståndshandlingar, en mental belägring som till sist tar slut av ren utmattning men där ingenting egentligen löses eller går över. Människorna är fångar i sina egna liv, och jag förstår inte hur Askildsen gör det, hur han enbart med hjälp av några få vardagliga ord lyckas skapa sådana tydliga porträtt av dessa människor och av de situationer där de lever innestängda. Ofta finns en våldsvilja bubblande under ytan eller en kyla så kall att omgivningen viker undan, här finns också en känsla av skuld, befogad eller ej, som tömmer och ödelägger. Ändå är människorna i Askildsens noveller helt vanliga, inga undantag, det här är livet helt enkelt i all sin hjälplösa ordlöshet och väntan. Det är en samling djupt oroande texter som ryms under den odramatiska titeln Noveller.

ANNONS
ANNONS