Personerna står som trivsamma, väl ingångna, en aning luktande stövlar i en överfull hall. Man sticker fötterna i ett par av dem, följer med ett tag i deras liv, innan man byter till nästa. Varje kapitel är som en mininovell om en eller ett par personer; längre fram får man ibland nya pusselbitar till deras historia ur någon av de andras synvinkel.
Platsen är en liten, isolerad by på en ö utanför den grönländska östkusten. Vi kliver in på en fest där kvinnorna sitter på golvet i köket och doppar torkad fisk i jäst sälspäck, går genom sovrum där otrohetsfantasierna fullbordas, vidare till misären i fattigfamiljens hus med en fantastisk utsikt över hav och fjäll. In i huvudet på den som bär på aids utan att de andra vet det och ut till havs, och sedan ner till den improviserade baren där folk dansar och super till Metallica. Vi följer med dvärgflickan som misslyckas med att passa systrarnas barn och återvänder flera gånger till byns sjukstuga, där den utarbetade personalen, en grönländska och en dansk, får ta hand om allt från improviserad tandutdragning till släktfejder när vädret gör att helikoptern inte kan lyfta.
Grönländare och danskar verkar vara lika förtjusta i varandra som norrlänningar och samer, en konflikt som aldrig brister ut i övertydlig dramatik. Leine tar det lugnt och låter detta, liksom flera andra motsättningar, ligga och sjuda utan försoning. Han har en särskild känslighet för den stämning som uppstår när en väntad katastrof upplöses i fortsatt vardagsliv.
Kanske låter det tröttande vardagligt, men det är det inte, och det beror inte bara på den ovanliga miljön, även om det är uppenbart att en portion sälspäck har varit nyttigt för den norskfödde, numer danske Kim Leines prosa. Det beror på att Leine har hittat ett bra tonläge mellan distans och inlevelse. Genom hans historier stiger en tydligt förnimbar jordvärme. Han har själv tillbringat tio år som sjuksköterska på Grönland, och hans lugn är lugnet hos en författare som är säker på sitt ämne.
