Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kim Gordon | Girl in a band

Kim Gordon | Girl in a band

Kim Gordon har, med ett krossat hjärta som bensin, övergett den övervakande, distanserade gudmodern och släppt fram ilskan. Den behövs för att slutligen riva populärkulturens patriarkala murar, skriver Annah Björk som läst forne Sonic Youth-basistens memoarer.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Memoarer

Memoarer

Kim Gordon

Girl in a band

Faber & Faber

Det yr en feministisk orkan över musikvärlden. På 90-talet hette rörelsen Riot Grrrrl och var alternativ och edgy. Nu är den istället så trendig att till och med inbitna manliga musiker över 40 anser sig tvungna att annektera och gotta sig i jämställdhet.

När Kim Gordon startade Sonic Youth tillsammans med sin pojkvän Thurston Moore 1981 var hon rent statistiskt en udda fågel. Hon var ”a girl in a band”. Inte popstjärna. Utan basist i ett rockband. Hennes memoarer Girl in a band syftar på frågan hon upprepade gånger fick då Sonic Youth åkte på sin första turné i Storbritannien: ”Hur är det att vara en tjej som spelar i ett band?” undrade journalisterna gång på gång. Det var 1980-tal och de engelska murvlarna kunde inte placera den amerikanska basisten i något fack – det förbryllade och skrämde dem. De ”gick hem och skrev elaka, sexistiska, åldersfixerade saker”, skriver Kim Gordon i boken.

I dag, i Sverige den 8 mars 2015, klingar frågan de brittiska journalisterna ställde vid en första anblick overkligt dum. Årets nyligen avverkade musikgalor har visat att är det någonting man är i ett band så är det just tjej. På P3 Guld var åtta av de nio prisade artisterna kvinnor. På Grammis dominerades de tunga priserna av kvinnliga pristagare. Den kanadensiska artisten Grimes publicerade en text i Elle om att vara kvinna, boss och musiker. I texten beskrev hon bland annat hur kvinnor placeras i fack, om de inte kan sexualiseras så infantiliseras de. När Kent arrangerade festivalen Kentfest på Ullevi förra sommaren var de det enda manliga bandet. Zara Larsson har blivit ett internationellt namn genom att posta raka feministiska budskap på sin twitter och Instagram ... Stoppa mig innan tidningen fylls av en lista över konkreta exempel på hur mäktiga kvinnliga musiker blivit bara under de två sista åren.

För det var inte länge sedan man pratade i termer som tjejband (Hej Sahara Hotnights!) eller då kvinnliga musiker ifrågasattes då de åkte på turné fastän de hade barn.

Kim Gordon reflekterade över det redan på 80-talet och skrev om ”male bonding”, om hur män samlas kring en hobby eftersom de är så dåliga på att umgås på tu man hand. Att starta ett band var den perfekta ”male bondingen”.

Girl in a band beskriver Gordons resa genom manliga maktstrukturer och hur popvärlden på vägen faktiskt förändras.

Hon är ständigt närvarande i den relevanta musikscenen, ständigt cool. Hon verkade inte i den synligaste delen av riot grrrl-rörelsen, var aldrig konfrontativ mot allt och alla, som Kathleen Hannah eller Courtney Love.

Gordon har istället överlevt i branschen i över 30 år, troligtvis just tack vare sitt diplomatiska lugn. Men kanske har de nya tiderna förändrat henne. Kanske är det turbulensen i hennes privatliv. För i Girl in a band är hon plötsligt lika benägen att lyfta fram kvinnliga musiker – ett tag spelade hon bara med kvinnor för att slippa att hamna i sexistiska situationer – som att prickskjuta på de hon anser är dåliga förebilder.

Gordon gör en poäng av att Spice Girls kidnappat uttrycket ”girl power” och hur hennes dotter Coco var den enda på dagis som inte kände till den brittiska tjejgruppen (”skapad av män, byggt på manliga idéer om schabloner”).

Hon döljer inte sitt förakt för Kurt Cobains änka Courtney Love. Kim och Kurt hade en nära relation, hon ömmade och oroade sig för honom. Kim producerade Loves band Holes första album och kallar henne manupulativ. Hole gav ut sin skiva Live Through This fyra dagar efter Cobains självmord – ”bra PR” skriver Gordon sarkastiskt.

”Lana Del Rey vet inte ens vad feminism är, hon tror det betyder att kvinnor kan göra vad de vill, vilket i hennes värld lutar mot självdestruktivitet ...” skriver Kim Gordon vidare i uppenbar affekt.

I efterhand har det framkommit att det handlar om hur Gordon beskyddar Cobain och Loves dotter Frances Bean Cobain, nästan jämnårig med hennes egen Coco. Frances Bean twittrade upprört mot Lana efter att hon romantiserat döden i en intervju och sa ”Jag önskar jag redan var död”.

Men när en kvinna kritiserar en annan kvinna – blir det garanterat klickvänligt skvallerstoff. (Snacka om manliga maktstrukturer).

”Den stora frågan är varför folk är så förtjusta i kvinnliga catfights.” säger Kim Gordon i en intervju i amerikanska Huffington Post.

Och det är just det som är vår tids feministiska fallgrop, kvinnorörelsens moderna moment 22.

Det finns bevingade ord som säger att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det är ett riktigt skitcitat, slår det mig när jag läser Girl in a band. Inte för att det på något sätt kan vara dåligt för kvinnor att hålla varandra om ryggen, stötta, lyfta, rekrytera. Det är livsviktigt.

Men att skrämmas med skärselden för de kvinnor som inte i första hand alltid hjälper alla andra kvinnor är ett lika stort hot mot jämställdhetsutvecklingen som det man kämpar mot. Att kvinnor alltid jämförs med varandra och ställs mot varandra är en del av konstruktionen.

Girl in a band är en odyssé över alternativkulturen i New York i slutet av förra decenniet. Och precis som Patti Smiths Just Kids är det en riktig sidvändare. För utöver feminismens och postpunkens historia skriver Kim Gordon också sin egen, djupt personliga. Berättelsen om tjejen som spelade bas i ett band som aldrig klättrade på några hitlistor, men ändå är ett av världens viktigaste – Sonic Youth föddes på Manhattan där konst mötte musik. Deras kompromisslösa oljudsrock har influerat många. Hon som en dag stod där på scen och gjorde bandets sista spelning. Efter 27 år. Med sin nyblivna ex-make vid sin sida och sitt söndertrasade hjärta innanför blusen.

Girl in a band börjar där. I slutet. För Sonic Youth och för ett av rockvärldens mest ikoniska äktenskap. Han har träffat en ny kvinna och lämnat USA, band och barn för till England. Hon lever kvar i New York och i Massachusetts med Coco. Kim Gordon skriver kärlekshistoriens bittra, fula, så allmängiltigt klassiska slut medan hon ännu är mitt i det. Innan hon kan hantera ord kring honom utan att då och då fylla dem med bitterhet och en vilja att förminska och demonisera sin ex-man. ”Drogen som var hon hade fått honom till en tvångsmässig lögnare, till slut ville två av våra goda vänner inte längre hälsa på oss på grund av vad de kallade Thurstons ’mörker’”.

Kim Gordon berättar om hans otrohet och om hur hon snokar reda på den i illa dolda mejl och bilder i papperskorgen i hans laptop. Ett snöpligt slut på ett äktenskap. Desto bättre i en bok.

Men allt det där är bara salt på steken. Kim Gordon har, med ett krossat hjärta som bensin, övergett den övervakande, distanserade gudmodern och släppt fram ilskan. Den behövs för att slutligen riva populärkulturens patriarkala murar.

.

Ämnet
Sonic Youths basist Kim Gordon har varit rockstjärna längre än Madonna stått på scen. Hon producerade Courtney Loves band Holes första album. Hon designade kläder under namnet X-Girl och anordnade en gerillamodevisning tillsammans med en okänd Sofia Coppola på 1990-talet. Det var Kim Gordon som tipsade sitt skivbolag Geffen om Nirvana. I dag är Kim Gordon konstnär, skribent och spelar gitarr och sjunger i duon Body/Head. Har precis släppt sina memoarer.

Skribenten
Annah Björk är journalist och skriver om populärkultur för bland andra Bon, Fokus, Elle och Expressen. Skrev senast om Göteborg som filmfond på GP kultur.