Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Killen som kunde skria som en åsna

Recension: Bella Stenberg har läst Caroline Hainers bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Caroline Hainer
Åsneprinsen
Natur & Kultur

Åsneprinsen handlar om Jim Jonsson som bara flyter med och som längtar efter England, eller kanske är det något annat? Bella Stenberg har läst.


Jim Jonsson i klass 4B har en enda talang: att skria som en åsna. Mycket övertygande, dessutom. Åsneprinsen är Caroline Hainers andra roman efter relationsmonologen Inte helt hundra. Nu lyfter hon blicken från sig själv, men mot någon som varken vet vem han är eller vem han vill vara. Jim Jonsson är passiv på ett sätt som gör det svårt att bli engagerad. Hans föräldrar verkar ha skaffat barn mest för att det förväntades (och Jim var inte den flicka mamman önskat sig).


Hainer lyckas fånga stora delar av en barndom på 80-talet på pricken. Vardagen, hur det såg ut och hur det kunde kännas. Sådant som nu framstår som konstigt, som att den som lekte hemma hos en kompis aldrig fick mat när familjen åt middag. Hierarkierna i skolan. De farliga äldre eleverna. Hur vännerna i skolan sakta utvecklas åt olika håll. Den subtila gränsen i de flesta samhällen mellan de med mer pengar och de med mindre: i Jims Stockholmsförort Hagsätra delas klassamhället av ett järnvägsspår.


Många av oss ville bort från vår uppväxtort. Iväg från det lilla. Från det förtryckande. Eller vad det nu kändes som. Det är ofta de som flyttat som skriver romaner, sällan med någon som Jim som huvudperson. Som Hainer tolkar honom framstår det inte som så konstigt. Han flyter bara med. Från mellanstadiet in i tonåren, in på universitetet, in i ett förhållande, till en lägenhet inne i stan. Med vännerna, bort från vännerna. Ut ur förhållandet. Han längtar efter England (idén om England) men åker han någonsin dit? Han blir engelskalärare och återvänder som medelålders till Hagsätra. Hans gamla lärare blir hans nya kollegor, men självklart minns de inte honom, bara hans åsneskri.

Hainer kan precis som i debuten bli pratig och övertydlig, men hon skriver fram vemod och saknad och Jims otydliga längtan efter något han inte lyckats definiera.
Måste man verkligen drömma, frågar han sig. Jag tror att svaret är ja. Både som människa och som den här sortens romanfigur.