Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

KHALED HOSSEINI: Tusen strålande solar

Med de två kvinnorna Laila och Mariam gestaltar Khaled Hosseini den afghanska flyktingkrisen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Khaled Hosseini bor sedan 1980 i USA, men han överger inte sitt hemland Afghanistan, inte Kabul där han föddes, inte detta arma folk som så sällan upplevt fred. Debutromanen Flyga drake, en betagande barndomsberättelse från Kabul, gjorde Hosseini i ett slag berömd. I sin nya bok Tusen strålande solar tar han ett bredare grepp om Afghanistans historia, utan att lämna det individuella perspektivet och det berättande som driver en roman.
Mariam, född 1959 utom äktenskap, fattig, outbildad, utlämnad och som miljoner kvinnor före och efter henne tvingad till äktenskap, är huvudperson i romanens första del. Laila, född i en lycklig jämlik familj är huvudperson nummer två. Ett raketanfall som dödar Lailas familj för kvinnorna samman. Sista kapitlet är daterat april 2003 - det betyder att Hosseini skildrar mer än fyrtio år av ockupation och av krig. Sovjet kom och gick, krigsherrar bekrigade varandra, talibanerna tog makten och förlorade den. Under nästan trettio år har den afghanska flyktingkrisen varit en av de värsta på jorden. Mariam och Laila får personifiera denna tragedi.
Tusen strålande solar, tillägnad Afghanistans kvinnor, är i första hand en ytterst dramatisk och gripande berättelse om just kvinnor och om den styrka som bär genom liv och förhållanden som är omänskliga. Det är en historia om manligt förtryck "som en kompassnål pekar mot norr finner en mans anklagande finger alltid en kvinna," men också om kärlek, vänskap och ett ofattbart mod - och en tålighet utan gränser. Khaled Hosseini går en svår balansgång mellan historieskrivning och skönlitterär gestaltning, mellan fiktion och dokumentärt underlag - och han lyckas nästan hela tiden, utan att det som är en pedagogisk vilja att ge läsaren kunskap går ut över den närhet där han så kärleksfullt skildrar människor och landskap och drömmarna om fred och frihet.
Här finns en naggande oro i undertexten, inte bara därför att talibanerna idag omgrupperar sig. Han skriver "den enda fienden Afghanistan inte har besegrat är sig själv". Om den fienden skulle jag vilja att hans nästa roman handlade - ty den fienden finns inte bara där.