Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Regissören Jennifer Kent är på plats i Venedig med sin nya film "The nightingale".

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kent vill visa vad som gör människor brutala

Jennifer Kent är den enda kvinnliga regissören som valts ut till tävlan vid årets Venedigfestival. Och det är någonting hon tycker är mycket deprimerande.

Kent slog igenom häromåret med den hyllade skräckfilmen ”The Babadook”. Efter den fick hon en rad erbjudanden om att göra fler skräckfilmer, men tackade nej.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Jag gillar skräck, men jag tänker inte i genre. Jag vill göra någonting som jag känner passion för. Annars blir jag lätt uttråkad, säger hon.

I stället valde hon att skriva och göra ”The nightingale”, en brutal berättelse som utspelas i 1820-talets Tasmanien. En ung kvinna som suttit i fängelse i England har skickats till Australien, där hon gift sig och fått barn men ständigt lever med hotet att kunna sättas i fängelse igen.

Efter att hon blivit våldtagen av en officer och hennes familj blivit mördad ger hon sig ut i vildmarken för att hämnas. Med sig har hon en stigfinnare, en aborigin, och under alla strapatser växer en vänskap mellan dem fram.

- Det är för mig det viktigaste i filmen. Det finns en känsla av hopp, i detta med att det i slutet finns vänskap och respekt mellan Clare och Bobby.

Kunde varit värre

Hon menar att det brutala våldet i filmen kunde ha varit ännu värre.

- Mycket sker utanför bild, och det som visas skildras oftast ur Clares synvinkel, jag ville att publiken skulle uppleva det som hon gör. Vi har blivit så fördummade av allt filmvåld där hundratals människor dör utan att någon reagerar. Jag finner det stötande. Det är viktigt att visa vilken inverkan som våld har på människor.

Filmen innehåller flera våldtäkter, där kameran alltid koncentreras på kvinnornas ansikten.

- Det var viktigt att visa deras lidande. Ofta skildras våldtäkter på film på ett sätt som kan upplevas som kittlande och det ville jag verkligen inte ha i min film.

"Det är trist"

Färden som Clare och Bobby gör genom vildmarken är oerhört farlig och alla vita män de möter ser Clare som ett byte och Bobby som någon som ska dödas. Filmen visar upp den rasism och de fördomar som fanns i det tidiga 1800-talets Australien – och som finns ännu idag.

- Det där är något som förekommer i alla nykoloniserade områden. Jag vill visa vad det är som gör människor så brutala, vad det är som får dem att till exempel behandla kvinnor på ett så förnedrande och brutalt sätt.

Om det faktum att hon är ensam kvinna med en film i tävlingen i Venedig säger hon:

- Det är trist, för det tar också fokus från min film, det handlar om vilket kön jag har i stället. Men det finns också en avsaknad av filmare från tredje världen och mycket mer. Vi har långt att gå fortfarande.