Till den långa diktens problem hör hur man kontrollerar förhållandet mellan delen och helheten. På något sätt måste en lång dikt formges, tematiskt, rytmiskt, kvantitativt. Kennet Klemets är en av det senaste decenniets intressanta poetiska långdistansare. Ett av hans sammanhållande element är rörelsen mellan mörker och ljus: vare sig det, som i tidigare böcker, handlar om kroppens delar eller informationsmassan vi simmar i, är det påtagligt att hans registerbreda pessimism aldrig upphör att spana efter en smal rymd av frihet mellan de personliga tvången och systemets monotona rationalitet.
Också i den nya, vackert ockragula diktboken Lux Interior anmäler sig Klemets som en stridande och marterad poet. Den enda, långa dikten, mellan vars block ett drygt kvartstusende svarta stjärnor har fördelats, gestaltar i både struktur, stil och tematik en till förtvivlan stegrad konflikt mellan det individuella och det anonyma eller utbytbara i våra liv. Klichéer ur omsorgspolitikens, karriärismens och konsumismens jargonger förtecknas med ett tålamod som ibland tätnar till ödslig aforistik. Det finns föga av uttalat jag i denna dikt. Den lyriska impulsen har neutraliserats, själen har tänjts ut över systemets struktur.
Detta system får stort utrymme. Världen är, som i Borges berömda novell, en "aleph" som duplicerar sig i sin egen allestädesnärvarande spegling. Samtidigt är världen en oförsonlig stridslinje: "Världen genomsyrad av världenߪ // Båda vill ha kontroll, ingen kan ta kritik." Ett heltäckande nät eller en brinnande frontlinje? Bägge vore hos Klemets sanna bilder av vår värld.
En känsla av pågående katastrof genomtränger dikten: samhälle, klimat, familj, begär, barndomsminne - allt kan fogas till allt och söndras från allt. Det enda konstanta i den värld som här bringas att tala förefaller vara upprepningen, vars ansiktlösa härold är påbudet att fungera.
Diktaren värjer sig tvivelsutan mot idén om ett antal tillräckliga kriterier på människa, som skulle säkerställa alltings integrerade funktion. Ur tanken på att göra människan verkställbar emanerar en dystopi där framstegets tomhet bekräftas: "Genomskinligheten gör livet förutsägbart, människan lever lycklig ߪ Förändringar i klimatet. Politik som liknar politik. Tortyrkammare. Kättarbål." Se där en kondenserad historia över vårt nära förflutna. Mot den ställer Klemets upp de nödvändiga kriterierna på mänsklighet, de som existerar där vi berör varandra, minns, kollapsar, krisar, reser oss och går vidare.
Som samhällskritik är denna dikt beaktansvärd därför att den inte talar ur en säkrad position. Allt dras in i förbrukningen av äkthet, och det sanna engagemanget måste därför oupphörligen skapas på nytt. I detta finns ett tydligt hopp. Men den stora struktur dikten ger akt på, är ohygglig. Vi söker allt desperatare efter en mening med våra liv i det sociala, det massmediala, och vi skördar alltmer tomhet och raseri: "De flesta har problem att känna igen sig. De gräver allt djupare i sina kroppar. I intäkterna. I barnen."
Den bärande stilen är en generaliserad, analytisk munart som kan föra tankarna till Peter Weiss. Det är 1900-talsvänsterns röst, fylld med dagens vanmakt. När den tanken väl tänkts, låter med ens neutraliseringen av den lyriska rösten - den "grå" jaglösheten, infinitiverna, listorna - som denna generations krypterade bön om förlåtelse.
Något går också förlorat med Klemets metod. Om man tar utgångspunkt i de tre begreppen konfrontation, konsensus och dissensus (härbärgerad oenighet), så kan man konstatera att Klemets språk sida upp och sida ned visar hur konfrontation och konsensus blir inbördes bekräftande: dessa hållningar ageras dagligen ut på en etablerad offentlig arena. Däremot har ett språk som kan härbärgera konflikter lika litet någon tydlig ton i Lux Interior som i samhället. Riskerar Klemets därmed att skriva samhällskritisk poesi i skala 1:1? Jag skulle ändå inte hävda det.
Den röst som kunde ge ett personligt signalement åt harmen över funktionsideologin, har visserligen tystats. Men dess moraliska princip har inte satts ur spel. Den individuella längtan framträder i andra register, ibland som en färg: "min gula barndom, sköna raps i de gula hektaren".
En bra bit in i dikten frågas det: "Vad händer med en människa under historiens hjul?" Svaret är då redan givet i den på brottytor så rika storformen: vad som sker är att människan inte kan förbli en, utan måste genomkorsas av perspektiv, tvång, synvinklar, dubbelgångare. Samtidigt är människan "ensam i jätteformat, innesluten i sin nya identitet".
Det är med denna ensamma splittrings sam-tidighet den långa dikten hålls ihop. Medan som smulor ur en tidlös utopi de många stjärnorna avger sin svarta längtan. Även om det sociala jaget är en byggsats av politikens och reklamens begrepp, och även om - på ett djupare mytiskt plan i dikten - själen är fånge i materien, inbegripen, som gnostikerna lärde, i en tröstlös serie metamorfoser och i ständig exil från det goda, så alstrar själva denna brutala vitalitet gnistor. Dessa rör sig snabbare än systemets hjul. Det är en romantisk tanke, och rebellisk.
