Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kennet Klemets: Kling kling

Det finns mycket vemod och lycka i Kennet Klemets nya, vackert klingande dikter, tycker Amelie Björck.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Människan bär alla sina åldrar inom sig. Psykoanalysen arbetar utifrån den vetskapen: försöker förklara den vuxnas bristningar genom att få kontakt med hennes inre barn. Kennet Klemets lyssnar på liknande sätt inåt genom kroppens åldrar i sin femte diktsamling Kling kling. Men det han söker är inte förklaring. Snarare en livston.
I en skreva två medelålders män. Bröst mot bröst i skugga
och dimma. Munnarna som av gummi rör sig trögt. Om
jag lyssnar med hela mitt väsen hör jag ljusa röster i det
tröga, grötiga.
Den här dikten rymmer inte orsak och verkan. Barnets ljusa röst, inuti den medelålders rösten, behöver inte svara på några frågor. Dikten insisterar i stället varligt på att Inte gräva i ansikten. Bara låta dem klinga av. Skimrande. I sig själva.
Jag tycker om Klemets ton i den här boken. Den är musikalisk och intim. Tidigare irriterade informationsströmmar har stillnat - men utan återgång till några romantiska Bruno K Öijer-bugningar.
Jag tycker också om sättet han närmar sig (och mig) åldrandet och förgängligheten: som en potentiell trygghet. Det allra viktigaste, det innersta, är en essens i rörelse. När det står att "Jag älskar dig för den du är. Längst in i den mjuka kroppen", handlar det om kärleken till en plats genomsköljd av röster och is och vind och av den andra. Av kling klingande musik.
Vad hela boken handlar om tycks vara att hålla sig levande i åldrandet. Att lyssna till klinget av förgångenhet och framtid inom en själv - och inom sina närmaste - tills födelse och död nästan flyter samman och ångesten viker. I båda ändarna av livet: en öppning för det som strömmar.
Det finns en far-och-son-tematik i dessa återkomster. En rad mjuka, ludna fadershjärtan som pulserar. Kanske läser jag om en far som sitter på golvet och sorterar sitt livs papper. Språket är i sig själv, med sina melodiska förskjutningar och omtagningar, kopplat till en hand som samlar, väger, släpper och samlar. Handen som skriver, lyssnar och håller levande.
Det finns mycket vemod och mycket lycka i Klemets lilla bok. En avklarnad komplexitet. Det är vackert.