Katja Kettu | Barnmorskan

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Finskspråkig skönlitteratur är på stark frammarsch. Finland är temaland på bokmässan i Frankfurt nästa år och Oksanen-effekten bidrar till att intresset för begåvningar som Katja Kettu, Riikka Pulkkinen, Satu Taskinen och Rosa Liksom är stort. Många menar att det nu är dags för denna jämförelsevis svåröversatta litteraturs definitiva genombrott.

Katja Kettu tillhör de yngre författare som redan tagit sig över språkbarriären genom ett flertal översättningar. Framför allt är det hennes tredje roman, Barnmorskan, som väckt uppståndelse och för vilken hon förra året tilldelades det prestigefulla Runebergspriset. Janina Orlov har gjort ett hästjobb med den svenska tolkningen av Kettus unika språkvärld som förutom nordfinska rymmer samiska och helt egna uppfinningar som vittnar om en sällsynt språklig kreativitet.

ANNONS

Tiden är andra världskrigets, och finska Lappland befinner sig i ett skruvstäd mellan krigets stormakter. Lojaliteterna håller på att kastas om och lokalbefolkningen vet inte längre om det gäller att ”buga sig eller spotta” när de tyska soldaterna drar förbi.

Mitt i denna förvirring och nöd blir en finsk barnmorska, som kallas Vildöga för att hon skelar, och en tysk SS-officer, Johann Angelhurst, bottenlöst förälskade i varandra. Båda bär på stigmatiseringar från barndomen. Hon blev utfryst och kallad ”röd horunge” för att pappan var kommunist och föräldrarna ogifta. Han betraktades som degenererad eftersom mamman ansågs tillhöra en lägre stående ras, den finska, och för att pappan var pacifist mitt i den tyska krigshetsen.

För Johann är Vildöga ett oförstört naturbarn, en självlärd jordemor som indränkt i blod och fostervatten biter av navelsträngen, en ödesgudinna som håller människornas livstrådar i sin hand. Mot denna wagnerskt mytologiserande bild ställer författaren Vildögas inre monolog där en synnerligen mångfasetterad människa tonar fram; urstark och samtidigt försvagad av uppväxtens förgiftning och en laestadiansk syn på kropp och sexualitet.

Den himlastormande kärleken, som får henne att bränna Laestadius predikningar, för inte enbart med sig befriande känslomässig expansion utan håller henne också fången. Bildligt och bokstavligt. När Finland sluter fred med Sovjet i september 1944 förvandlas de tidigare vapenbröderna i ett slag till fiender och Vildöga blir internerad i det tyska fånglägret Titovka. Hit har hon redan följt sin älskade Johann och här utför hon aborter på de systematiskt våldtagna kvinnorna och granskar nyanländas underliv för att sålla ut judiska soldater som i hemlighet mördas eller sänds till andra läger. Hon är beredd att göra vad som helst för det hon kallar kärlek, fast till skillnad från Faust tror hon att hon ingått ett avtal med Gud. Om hon får denna underbara skapelse avsäger hon sig rätten till allt annat, även den att leva som en människa.

ANNONS

Länge överlever hon genom att inte riktigt inse vad som sker i lägret. En strategi hon delar med Johann som förträngt sin egen inblandning i massakern på judar i Babij Jar. Nu väljer han att tro att den gigantiska grop han fått i uppgift att gräva i Titovka ska bli en simbassäng.

I Finland har Barnmorskan väckt frågor kring vad som hände i de läger som fanns i landet under andra världskriget. Ett ämne som länge varit tabu. Kettu har själv sagt att hon under gymnasietiden blev stoppad av sin lärare när hon gjort efterforskningar och ville hålla ett föredrag.

Det här är en bok som det tar ett tag att komma in i. Rösterna växlar och händelserna berättas inte i någon förutsägbar ordning, de splittras upp i delar som träffar läsaren i ett kalejdoskopiskt bombardemang. Den som står ut med det blir rikligt belönad. Katja Kettu har jämförts med Karen Blixen i fråga om berättarbriljans. Själv associerar jag till Jeanette Winterson. Båda har de ett förbluffande bildspråk och ett fruktbart förhållande till grotesken med dess råa vulgaritet, överdrifter och karnevaliska balansförskjutningar.

Det är djärvt av författaren att närma sig ett så tungt och känsligt ämne utrustad med en så föga insmickrande språklig energi, där en snabbkaraktäristik kan lyda; ”en kruttorr, troende, tjafsare, av handpinkarnas släkt”. Men mitt i allt det råa förmedlar hon en djup kärlek till detta brända och söndertrasade Lappland. Barnmorskan är en strävsjälad, häpnadsväckande bok med en förlösande kraft. Det skulle inte förvåna mig om den hamnar i klassikerhyllan.

ANNONS
ANNONS