När jag ska recensera en bok markerar jag intressanta stycken med ett streck, extra intressanta med två och sådant som är riktigt anmärkningsvärt får dessutom ett utropstecken. Systemet brukar fungera fint men när jag läser Jens Mikkelsens och Katia Wagners De förlorade barnen går det överstyr. Nästan varje sida får markeringar med streck och utropstecken som slåss med varandra om uppmärksamhet. Allt är så upprörande, skrämmande och sorgligt att jag tycker det är värt att framhäva. Kanske är mitt markeringsraseri ett utslag av att jag inte vill vara ännu en av alla vuxna som låter dessa barns berättelser bara läggas till handlingarna?
Mellan 2007 och 2012 försvann 1 202 barn i Sverige och 783 av dem har inte kommit till rätta. Hade det gällt svenskfödda barn med ordnade hemförhållanden hade det blivit ramaskri men det handlar om ensamkommande flyktingbarn. Problemet har på politisk nivå varit känt länge men effektiva åtgärder har uteblivit, och polisen rycker på axlarna.
14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans. Författarna skriver: ”Av det femtiotal gode män runtom i landet som vi har varit i kontakt med och som har egna erfarenheter av minderåriga flyktingar som försvunnit, säger en enda av dem att polisen hört av sig och ställt frågor.”
En enda, alltså.
När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka. ”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser.
Författarna är till vardags journalister, Katia Wagner har tidigare skrivit klokt och viktigt om utsatta barn i boken Alexandramannen – vår tids största nätsexhärva. Precis som i den boken bemödar sig hon och hennes medförfattare Jens Mikkelsen om att ge de utsatta barnen en röst. De har sökt upp ett antal av de unga som försvunnit och fått dem att berätta sin historia. Någon tvingas att sälja knark, en annan att prostituera sig. Andra lever gömda i rädsla för utvisning. Socialarbetare kan berätta att en del utnyttjas som hushållerskor eller barnflickor. Författarna visar hur redan trasiga och sårbara unga människor blir lurade och svikna av samvetslösa vuxna och misstrodda av myndigheter.
Boken handlar inte bara om barn som försvunnit. Sextonårige Mohammed från Afghanistan träffar de i London, dit han skickats tillbaka från Sverige enligt Dublinförordningen (som säger att en flykting måste söka asyl i det EU-land där hen först registrerats). Mohammed blev föräldralös och sedan svårt misshandlad av sin svåger. Han rymde och tog sig till Iran som tolvåring. Där jobbade han ihop pengar på en fabrik och tog sig vidare till Europa. Via Italien och Storbritannien hamnade han i Sverige men skickades efter en tid tillbaka till Storbritannien. Författarna försöker få ur honom hans historia men han ber dem att i stället prata med hans före detta gode man i Sverige: ”Fråga henne. Jag orkar inte minnas.”
Det visar sig att Mohammed blivit våldtagen vid flera tillfällen (det uppdagas eftersom han har svårt att sitta). Om detta får han sedan berätta gång på gång, med stor ångest och vånda. Myndighetspersonerna lyssnar och antecknar. Och skickar sedan tillbaka honom till Storbritannien, där det senaste övergreppet ägde rum.
Barn skär sig, syr ihop sin mun, försöker ta sina liv, blir psykotiska i svenska myndigheters förvar. Ibland får de stanna, ibland skickas de iväg, och i åtminstone ett fall har en extremt psykiskt skadad tonåring hämtats av gränspolis för avvisning, från sluten avdelning på BUP. Med överläkarens goda minne.
Jag tänker på hur vi i dag pratar om skammen det innebär att vi inte tog emot judiska flyktingar undan andra världskriget eller hjälpte de balter som flytt till Sverige. Jag tänker också på hur lite vi pratar om skammen det innebär att vi i dag behandlar så många hjälpsökande illa och skickar ut tonåringar till liv som inte är värda namnet. Hur kommer vi se på det om 60-70 år?
Det är underligt att det som sker här och nu kan vara så osynligt. Att unga, trasiga människor kan mötas av så mycket hat och förtal. Att fördomsfulla, egoistiska människor kan bekymra sig över att värdet på deras villa ska sjunka om det öppnas asylboende i området. Att myndighetspersoner kan vara så likgiltiga. Att lögner om dem som behöver skydd och hjälp så lätt sprids. Som den om att en överväldigande majoritet av dem ljuger om sin ålder för att få stanna. Mikkelsen och Wagner går till botten med påståendet och visar att det bara handlar om några få procent som uppger en felaktig ålder, men att en del av dem troligen gör det för att de helt enkelt inte vet hur gamla de är. De visar också på den rättsosäkerhet dagens medicinska åldersbedömningar medför. Felmarginalen är flera år, men undersökningarna används ändå som underlag vid beslut om avvisningar.
Detta är en bok jag önskar väldigt många läsare.
Det sorgliga är att de som troligen bäst skulle behöva läsa antagligen avfärdar boken utan att ens läsa baksidestexten ordentligt. Det är ju så mycket mer bekvämt att hålla fast vid sina fördomar och välja att göra sig blind för andra människors smärta och utsatthet.
Ämnet:
Jens Mikkelsens och Katia Wagners bok De förlorade barnen, om de närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar som de senaste åren försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden.
Skribenten:
Eva-Lotta Hultén är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP.
