Det finns ett sug efter böcker baserade på verkliga händelser, på sådant som ”hänt på riktigt”. Om det nu beror på ett allmänt sökande efter något autentiskt i den egna tillvaron eller på att man tappat tilltron till den skönlitterära fiktionens förmåga att gestalta en komplex verklighet. Hursomhelst finns det inget uppenbart samband mellan var en författare hämtar sin historia och hur resultatet blir.
Kathryn Harrison blev mycket uppmärksammad för sin självbiografiska bok Kyssen, om en sexuell relation som hon hade med sin egen far. Det fanns somliga som tyckte att hon inte borde ha skrivit den.
I Rasputins dotter har hon tagit sig an ett historiskt spektakulärt ämne: vad som händer tsarfamiljen vid ryska revolutionen när tsaren avsatts och familjen hålls fången i Alexanderpalatset i väntan på slutet. Berättare och huvudperson är Masja, dotter till Grigorij Rasputin. En mystiker och helbrägdagörare, som försöker bota tsarens och tsarinnans son från blödarsjuka.
Sedan Rasputin brutalt mördats blir den unga Masja mer eller mindre adopterad av tsarfamiljen i hopp om att hon har ärvt faderns helande förmåga. Det har hon inte, men hon håller modet uppe på den blödarsjuke Aljosja genom att underhålla honom med detaljrika historier om sådant som ligger utanför hans erfarenhet.
Här svävar stilen mellan något som kan påminna om magisk realism och banal äventyrsberättelse. Man kommer aldrig under skinnet på personerna.
Harrison bollar med åtskilliga lager av fakta och fiktion. Inte mindre komplicerat blir det av att Maria (Masja) Rasputin, som efter flera decennier i exil avled 1977 i Los Angeles, själv har gett ut memoarböcker om tiden i Ryssland och om sin far.
Onekligen blir man intresserad av denna märkliga kvinna, som bland väldigt mycket annat blev cirkusryttare i Paris och sedan lejontämjare i USA. Harrison hastar, pliktskyldigt känns det som, igenom den perioden i Masjas äventyrliga liv.
Dessvärre kan jag inte förknippa bokens berättarröst med huvudpersonens fantastiska upplevelser. Vem var hon egentligen?
