Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Katerina Janouch: Sommarbarn

Katerina Janouchs Sommarbarn är en bok med många lager varav det biografiska bara är ett, skriver Monika Tunbäck-Hanson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Katerina Janouch var inte stort mer än fyra år när våren var över och sovjetiska tanks rullade in på Prags gator den 21 augusti 1968, men hon kommer ändå ihåg, skriver hon i den självbiografiska romanen Sommarbarn. Hon minns den tilltagande oron, när regimen drog näten allt tätare runt de oppositionella och till dem hörde hennes familj. Minns också det som var en lycklig barndom, tack vare en kärleksfull familj med ett stimulerande socialt liv och med ryska morföräldrar och tjeckiska farföräldrar. Minns skolan, kamraterna, drömmarna, ja, allt som hör barndomen till. Hennes hågkomster är tydliga som fotografier, detaljerna fångar tiden och känslorna.
År 1973 tog allt slut. Hennes far, forskare som hustrun, fick lämna landet med familjen. Med lättnad? Jo - och med sorg. Att se sin pappa föras bort till förhör av De Mörka Kostymerna och inget kunna gör. Att veta av familjen var ständigt avlyssnad, inte vänjer sig någon vid det. Skräcken blev ständig följeslagare, precis som sedan längtan efter ett förlorat land. Så här efteråt kan Janouch skriva:
Jag var för stor för mitt eget bästa, för liten för att kunna påverka. För stor för att undgå att förstå vad som höll på att ske.
Efter kapitlen från hemlandet, ett kortare nedslag i Köpenhamn och så avsnittet om det nya landet, Sverige. Familjen bodde i Täby, levde ett främlingsliv mitt i svenskheten. I skolan mobbades Katerina fram till dagen då hon slog tillbaka. Hon kämpade för att lära sig alla sociala regler, inte minst i den herrgårdslika miljö där hon tillbringade bokens sista sommar.
Sommarbarn blir så en bok med många lager, där det biografiska bara är ett och där andra färgas av författarens reflektioner över att inte höra hemma, men vilja det, att bära på en längtan efter barndomens land, men inte kunna stilla den. Katerina Janouch är välkänd expert på samlevnad och en skicklig skribent. Efter debutromanen Våta spår (-93) har hon skrivit flera böcker. Den mest omtalade är Anhörig som kom för ett par år sedan och där hon berättar om hur det var att leva med en alkoholist. En annan heter Barnliv, skriven med den auktoritet som en relationsexpert och fembarnsmor rimligen har. Alla dessa erfarenheter präglar Sommarbarn.