Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Katarina von Bredow | Släppa taget

Katarina von Bredow är sedvanligt skicklig i Släppa taget, tycker Stina Nylén om en roman som efterhand byggs upp till en psykologisk thriller.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Katarina von Bredow

Släppa taget

Rabén & Sjögren

Att vara tvilling – trygghet eller fängelse? Har Stella och Elsa fastnat i var sin roll? Är Elsa egentligen någon alls utom mot fonden av utåtriktade Stella?

Det hela är intrikat uppbyggt. Till det yttre en roman för unga med klassisk miljö och dito innehåll; vi befinner oss i skolkorridorerna i en grundskola, tiden är vårterminen i nian, uppbrottsstämning i luften, gänget både stabilt och splittringsmoget. Vänskap, kärlek, identitetssökande… Med Katarina von Bredows sedvanligt skickliga handlag skulle Släppa taget hur som helst blivit en engagerande historia, lätt att leva sig in i. Men nu märker jag en bit in i boken att den alltmer ter sig som en psykologisk thriller. Med subtila språkliga medel byggs en obehaglig stämning upp där en känslomässig katastrof dallrar i luften, osynlig för alla utom för Elsa. Runt henne dras nätet åt, men allra mest av henne själv.

Hur hon hanterar relationen till sin spontana, självklara syster är spännande att följa; det blir tvära kast mellan inre och yttre förändringar. Men von Bredow hade inte varit sig själv om inte en knoppande kärlek funnits med bland förvecklingarna, och den är nästan för bra för att vara sann. Underbara Elliot med sitt förförande klarinettspel blir grädden på moset i det hela, och jag flinar mot min vilja förnöjt över sista sidans nästan osannolika replikväxling.

Men när det gäller skildringen av vuxna, den ofta svagaste punkten i denna genre, briljerar författaren. Deras biroller är små men mycket viktiga, äkta i tonfall och agerande. Det gäller såväl tvillingarnas föräldrar som en ansvarslöst experimenterande dramapedagog, oförstående enmanspublik vid slutkapitlets uppgörelse i form av ett improviserat kammarspel.