Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/3

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Katarina Giotas gör Carmen med bravur

Katarina Giotas gör en strålande gestaltning av rollen som Carmen i Göteborgsoperans uppsättning av Bizets opera. Tillsammans med den imponerande dirigenten Karen Kamensek hittar hon den föränderlighet i klangen som gör musiken så levande, anser Magnus Haglund.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Opera

Göteborgsoperan
Carmen av Georges Bizet
Regi: Marie Lambert, baserat på David McVicars originaluppsättning på Glyndebourne festival opera
Scenografi: Michael Vale
Dirigent: Karen Kamensek
Solister: Katarina Giotas, Joachim Bäckström, Julia Sporsén, Daniel Hällström, Mattias Ermedahl, Markus Pettersson, Anders Lorentzson, Karl Peter Eriksson, Mia Karlsson, Ann-Kristin Jones, Jérôme Delbey, Miklós Taliga

Vad handlar Carmens frihet om? Vad är det som står på spel i Bizets berömda opera?
När Carmen själv tar till orda återkommer detta substantiv om och om igen, som en sammanfattning av hennes identitet och livsinställning: frihet. Hon säger det verkligen många gånger, så att temat inte kan gå någon förbi. Passionens frihet, livets frihet. Carmen är en oberäknelig person som gör vad som faller henne in, en idealiserad vagabond, en resenär i livet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta fångas på kornet i Bizets rörliga och rytmiskt raffinerade musik, där de lättnynnande och överväldigande melodierna avlöser varandra som en hitkavalkad. Carmen är inte bara operalitteraturens populäraste verk, utan också en berättelse om hur sången står i förbindelse med förförelsens och livsberusningens nyckfulla krafter. Det tog Evert Taube fasta på när han helt sonika flyttade in Carmengestalten i sin fiktiva föreställningsvärld, som kontrahent till äventyraren Fritiof Andersson.
Men för att friheten skall få ett fäste som konstnärligt uttryck krävs en snabbhet i handlaget. Tempomässigt förstås, men också i känslan för det som böljar fram och tillbaka i klangernas överlagringar, i Carmens möten med olika människor, ur olika sociala skikt.

Denna snabbhet och fingertoppskänsla ger dirigenten Karen Kamensek på ett fascinerande vis uttryck för i Göteborgsoperans uppsättning av Carmen. Man hör det omedelbart i inledningen av ouvertyren, hur musiken är ett vatten med ytterst snabba virvlar men också oroande underströmmar. Kamensek lyfter fram ödesmotivets nyckelroll, som hör ihop med Josés skiftande plats i dramat och som kommer att leda till Carmens död i slutscenen. Det återkommer gång på gång genom operan, ibland som en enskild färgning, med en oboe som flyger som en ödesfågel över orkesterspelets stillastående vattenyta, ibland som ett påträngande hot, med framrusande vattenmassor. Det man hör är själva rörelsen, föränderligheten.

Men Kamensek kommer också, under premiärkvällen, att på ett mer oplanerat vis gripa in i handlingen. Efter den andra pausen, mellan andra och tredje akten, kommer operachefen Stephen Langridge ut på scenen och berättar att en av sångarna, Julia Sporsén som framträder i rollen som Micaëla, har förlorat rösten och kommer att agera stumt i de båda slutakterna. I stället sjunger Karen Kamensek hennes sångpassager från dirigentpulten. Det har en förunderlig inverkan på skeendet i operan. Plötsligt uppträder ett rum i rummet, en extra dimension, tonsvag och skir, som skärper lyssnandet.
Och det är precis detta som saknas i själva regikonceptet som är påfallande konventionellt och statiskt, rent rumsligt. Uppsättningen är överflyttad från Glyndebourneoperan där den hade sin originalpremiär i början av 2000-talet, signerad David McVicar, medan den i sin Göteborgsversion är något modifierad av den franska regissören Marie Lambert. Det är visserligen skönt att slippa alla mer eller mindre krampartade försök att uppdatera operan, om det så är till terroristdrama eller enligt vår tids normkritiska läsningar av berättelsen. Men det tablåartade, där var och varannan scen tycks inspirerad av 1800-talets historiemåleri, gör människorna till staffagefigurer och typer, något man ser på avstånd.

Den närhet som ändå uppstår har i första hand med den musikaliska gestaltningen att göra. Föreställningens stjärna är förstås Carmen själv och hon görs med bravur av mezzosopranen Katarina Giotas. Hon har inte riktigt den stora dramatiska rösten, utan närmar sig Carmengestalten utifrån en mer lyssnande och lågmäld position som ligger närmare det folkmusikaliska ideal som måste föresvävat Bizet. Även om intresset för det romska musikarvet delvis var ett uttryck för tidens exotism, litet grann motsvarande Ernst Josephsons bilder av spanska romer under samma epok, finns det passionerade laddningar i melodiernas mikrovariationer och de tar Katarina Giotas väl vara på. Man blir varse rörligheten i Carmens person just som klangskiktningar, förtydligat i den betydelsefulla dialogen med José i slutet av andra akten, när Carmen plötsligt börjar tvivla på Josés förälskelse och hans mod att våga bryta med samhällets förväntningar.

Joachim Bäckström är också mycket bra som José, även om hans tolkning ligger närmare hjältetenorens, och Julia Sporsén gör en övertygande gestaltning av rollen som Micaëla, det vill säga innan hon förlorar rösten. Här hör man hur de nostalgiska nivåerna i Josés och Micaëlas förhållande ställs mot Carmens mer oberäkneliga närvaro och hennes förflyttningar mellan olika skikt. Melodierna berättar om det som ändrar sig, om hur ett material kan förvandlas och plötsligt låta på ett nytt sätt.