Om varje människas liv är en härva, så blir korsande livsöden ett trassel utan like. Det ska mycket till för att detta trassel bara ska låta sig redas ut och lägga sig i perfekta maskor, som på en maskinstickad tröja.
Under tiden är en lovvärd och sympatiskt skriven bok, som inleder med hopplöst trassel och avslutar med en stilig tröja. En kvinna råkar döda en man i en smitningsolycka, en annan man väntar på avvisningsbeslutet som kommer att tvinga honom att ta upp en blodsfejd i hemlandet, en tonårsflicka känner ett oroligt tomrum växa inom sig och ett par längtar bort från varandra. Dessa skiftande öden visar sig höra ihop på ett eller annat sätt, ingå i samma väv.
Det är mycket som är tilltalande med denna roman. Inte minst det faktum att författaren kastar ljus på människor som faktiskt inte gestaltas i dagens svenska prosa annat än som klichéer - kurdiska flyktingar som spinner intriger för att överlista det mäktiga Migrationsverket.
Men hur sympatisk tonen än är i Under tiden och hur originellt val av protagonister Katarina Bjärvall än må ha gjort, så är problemet att allt tycks vara underställt intrigen. Personerna känns omedelbart funktionella, de blir aldrig komplexa människor, även om författaren har ansträngt sig för att skapa motsägelser hos dem. Varje gestalt i denna roman är i första hand ett ändamål för att intrigen skall gå ihop. Det hela påminner om kriminalromanernas vanligaste fälla: en långsam redovisning av ett konstruerat förlopp. Miljöer och personer har inte tillkommit för att författaren har känt att de varit absolut nödvändiga att skildra.
Det är något alltför planerat och schematiskt över Bjärvalls roman för att den skall bli trovärdig. Under tiden blir snarare ett exempel på vilket slags öden man skulle kunna råka ut för, vilket slags händelser som skulle kunna rubba ens värld.
Det är väl knappast någon som tror att verklighetens trassel skulle kunna redas med mindre än att den ursprungliga konstruktören gjorde ett ingripande och helt enkelt lade de många trådarna tillrätta.
