Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Karl Ove Knausgård | Min kamp 6

Sista delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp är en innehållsrik, oförtröttlig och oförglömlig bok med lyckligt slut. Som gör en saligt utmattad, skriver Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Karl Ove Knausgård

Min kamp 6

Översättning: Rebecka Alsberg

Norstedts

Sjätte och sista delen av den norske författaren Karl Ove Knausgård självbiografiska romanprojekt Min kamp har nu, efter två år, utkommit i svensk översättning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med sina 1 100 sidor är den omfångsrikare än någon av de tidigare böckerna. Den handlar om Knausgårds liv som författare, småbarnsfar och make i Malmö åren 2008–2011, då han under stor press och svåra våndor genomförde sitt romanprojekt. Och drabbades av att bli en av Norges mest uppmärksammade författare.
 

Här försöker han sammanfatta och förklara drivkrafterna bakom det självbiografiska mastodontverket (sex böcker om sammanlagt 3 500 sidor!). Det började som ett experimentellt överlevnadsprojekt, i en tid av skrivkramp, äktenskapskris och existentiell ångest. Han ville åstadkomma en absolut ärlig bok.

Det blev motsatsen till en harmonisk självbiografi, där en mätt berättare lugnt redovisar sitt liv i kronologins förklarade och tillrättalagda ljus, och skickligt undviker att såra andra. Istället blev det en retroaktiv dagbok, där en orolig självbetraktare med klappande hjärta går i cirklar runt sina egna återupplevda känslor och reaktioner. Och redovisar allt, och inte skonar någon.
 

Dokumentärromanen är en farofylld genre. Vare sig den handlar om författarens eget liv, eller om andras. Ständigt riskerar den att misstänkliggöras och förringas – att stämplas som ett falsifikat av verkligheten, eller som en simpel kopia, utan rätt att kalla sig litteratur. Och det är också vad som drabbar Knausgård. När en rasande släkting offentligt anklagar honom för att vara en lögnare med onda avsikter blir han livrädd, och börjar tvivla såväl på sina egna upplevelser som på sin rätt att uttrycka dem uppriktigt.

Kanske är det också därför han ägnar drygt en tredjedel av den avslutande boken – fyrahundra sidor, under titeln Namnet och siffran – åt att samla intellektuell ammunition, genom att diskutera principer och referera annan litteratur. Det handlar naturligtvis om Hitler och Tredje rikets uppkomst, och om synen på individen och samhället. Om gränserna mellan det som är ”jag”, ”du” och ”vi”. Om hur populism och elitism förenas i ett omänskligt system där själva språket korrumperas. Det är en hängiven, vindlande, nästan berusad föreläsning om konst och ansvar. Med citat och sidoblickar på Hitler, Heidegger, Joyce, Celan, Rilke, Stefan Zweig, Leonardo da Vinci, Derrida ...
 

Som tillslut utmynnar i ett försvarstal för konstnärens rätt, och till och med plikt, att ”hävda sin egen upplevelse av verkligheten, och inte förneka den.” Ett dundrande manifest av en författare, som tidigare avslöjat att hela hans projekt – dokumentärromanerna som bär den provocerande titeln Min kamp, i själva verket är ett misslyckat försök att rädda sig ur den förlamande känslan av instängdhet, ensamhet, skuld, raseri och självförakt.

Men ändå sker det – ett av dessa litterära under: räddningsprojektet förvandlas till ett litterärt verk, som i kraft och klarhet utmanar och ofta överträffar sina filosofiska och litterära referenser just med sina noggranna berättelser om det egna vardagslivets upplevelser.
 

Sällan har jag läst någon så gripande, sinnlig och exakt skildring av livet med småbarn.

Eller någon så ärlig beskrivning av de parallella förekomster av bitterhet och kärlek som kan finnas i ett äktenskap.

Det handlar om att stiga upp omänskligt tidigt för att få ro att skriva. Om att laga spagetti och köttbullar och städa och byta blöjor och följa tre småttingar till dagis, och fostra och lyssna och bära och älska. Och röka på balkongen. Och om att vara arg på sin fru, och bitter och besviken. Och känna sig utnyttjad. Och samtidigt älska och beundra henne. Om fruktansvärd ångest över att bli fördömd som en skitstövel till karl och författare, som skapar olycka för sina närmaste och andra människor genom att beskriva sina sanna upplevelser av dem i sina böcker. Och om ångesten över att man kanske ändå inte är alldeles uppriktig och ärlig. Utan tvärtom just så självisk, högfärdig och asocial som andra kan anklaga en för att vara. Och inte ens klarar av att sköta om en gräsmatta, eller en enkel kolonistuga, på ett anständigt och acceptabelt sätt. Och över att man på en och samma gång föraktar de konventionella, normala och vanliga människorna och är livrädd för att bli kritiserad av dem, eller göra dem arga.
 

Det är en innehållsrik, oförtröttlig och oförglömlig bok med lyckligt slut. Som gör en saligt utmattad. Författarrösten är varm och livfull. Den tillhör en äkta romantiker.
 

ÄMNET

Karl Ove Knausgårds roman, Min kamp, består av sex band. För den första delen belönades han med Norges stora litterära pris, Bragepriset. Första delen kom på svenska 2010. Den sista boken kom på norska 2011..

SKRIBENTEN

Kajsa Öberg Lindsten är kritiker och översättare. Medverkar regelbundet i GP. Aktuell med översättningen av Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand.