Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Karl Gerhards ökända häst kastar fortfarande skuggor

Kärleken till scenen driver Eva Bergmans uppsättning av Karl Gerhard på Göteborgs stadsteater. Tomas von Brömssen gör den folkkära titelrollen, men Lis Hellström Sveningson saknar ett sammanbindande djup.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Göteborgs stadsteater

Karl Gerhard av Irena Kraus

Regi och bearbetning: Eva Bergman

Scenografi: Tofte Lamberg

Kostym: Karin Dahlström

Ljus: William Wenner

I rollerna: Tomas von Brömssen, Eric Ericson, Carina Boberg, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt m. fl.

Orkester: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg

Spelas t. o. m. 17 januari 2018.

Revykungen Karl Gerhard (1891-1964) var inte bara folkkär, han var mer än så. Hans popularitet hade räckvidd till både överheten – även kungahuset – och den breda befolkningen i landet. Det var med det folkliga mandatet under fötterna som han 1940 talade klarspråk om nazismen och den tyska transittrafiken genom Sverige. Med kupletten Den ökända hästen från Troja har Karl Gerhard gått till historien inte bara som träffsäker scenkonstnär utan även som antinazist och motståndsman. Den rollen gör honom aktuell i dag. Särskilt i Göteborg.

Det var kärleken till scenen, att uppträda inför en publik, som var motorn i revykungens enorma produktion. Och scenen framför andra var för Karl Gerhard Folkan, vid Östermalmstorg i Stockholm. Det är också där Irena Kraus låter sin pjäs Karl Gerhard utspela sig. Hon kallar den en fantasi och ger sig därmed friheten att stuva om, förtäta och anlägga egna perspektiv på det som hände med och runt Karl Gerhard, med nedslag åren 1940 och 1950.

Kärleken till scenen präglar också Eva Bergmans uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen. I titelrollen spelar Tomas von Brömssen, en folkkär skådespelare av i dag, med väl befäst musikalitet, tajming och publikkontakt. Han etablerar den direkt, så fort hans gestalt manats fram ur minnets dimmor av Eric Ericson i rollen som Gerhards sekreterare och älskare Göthe Ericsson. Den svarta cylinderhatten är övergångsobjekt.

Öppningen, med kupletten där Karl Gerhard besjunger det förtjusande i att vara i Göteborg, är publikfrieri av ädelt slag. Lite senare ligger allsången på lut. I sin framtoning är von Brömssen mjukare och vänligare, även i sin satir, än den gängse bilden av Karl Gerhard. Det bidrar till att se iscensättningen inte som ett härmande artistporträtt, utan mera som ett försök att fånga en människa bakom fasaden. Tyvärr är det en ambition som inte når ända fram. Formen lägger krokben. Historien utvecklas som en revy byggd på många scener. En del riktigt starka och bra, men de relationer och lojaliteter som drar i Karl Gerhard hinner sällan utvecklas på djupet.

Det lägre tempo jag från början uppskattar, blir i längden ett segande där Gerhard med värkande hjärta, ständigt arbetande på en ny revy till slut kapitulerar inför dödens ängel.

Den ökända hästen är navet. Kupletten ingick i revyn Gullregn, sommaren 1940. Ryktena går, en luskande UD-tjänsteman (Fredrik Evers) dyker upp under repetitionerna. Författaren Moa Martinson, spelad med emfas av Marie Delleskog, kräver mod och motstånd av revykungen. Den riktige kungen vill själv höra sången. Thomas Nystedt lägger med Gustav V ännu ett träffande porträtt till sin fina samling gubbar.

Scenografen Tofte Lamberg har hittat lösningar där scenerna backstage och på scen, vända mot en publik, smidigt glider över i varandra. När Karl Gerhard mister sin kära teater lyfter väggarna och avslöjar ett bräckligt skelett, det är snyggt gjort – och rysligt talande. När Zarah Leander drar till Tyskland gör Carina M Johansson i rollen sorti under en flagga med hakkors. Sminkbord skjuts in från kanten, von Brömssen, vars revykung just spelat kvinna, byter om till frack bakom speglarna medan Delleskogs Moa Martinson manar till allvar. Det är snyggt teaterarbete i minsta detalj. von Brömssen kan inte hålla en handväska utan att något händer.

Orkestern, Eva Bergmans ständiga följeslagare från Backa teater med olika utökningar, upptar halva scenutrymmet. Självklart, eftersom sångerna och musiken – med några få undantag Karl Gerhards kupletter – har en bärande roll. Musikerna är ständigt lyssnande, närvarande medspelare i skeendet och orkestern lägger ett eget sound till kupletterna. "Jazzgossen" i den här tappningen hör jag gärna igen. Och Carina M Johansson fyller med kraft den konkurrerande stjärnan Zarah Leanders sångnummer.

Eva Bergman lyfter även fram dansarna, med extra hjälp av fyra praktikanter från Balettakademiens musikallinje i Lisa Alvgrims koreografi. Baletten var ett måste i dåtidens revyer, och här sätter regissören steppskor på nästan hela ensemblen. Rena tuppfäktningen med tåjärnen blir det mellan Eric Ericsons älskare och den unge man (Christoffer Mårdh Löwenadler) som Karl Gerhard bedrar honom med.

Runt Karl Gerhard flockas även hustrun Molly (Carina Boberg), advokaten (Johan Karlberg) och läkaren (Fredrik Evers). Alla bidrar med fina spelscener, men särskilt hettar det till när von Brömssens Karl Gerhard ska återintroducera Zarah för den svenska publiken. Det krävde mod.

Precis som nyckelscenen. Andra akten öppnar von Brömssen, nedtonad, i enkel kostym, med kupletten om hästen. Ur fondens dunkel glider den hotfulla figuren fram. Det är ett ögonblick att bära med sig. I dag, precis som 1940.