Tre män i en båt. Planen är att ta sig till Västindien från Teneriffa. Med ombord är även en kvinnlig skeppare, nyligen gift med en av besättningsmännen och alltså nåt slags bas på denna sällskapliga bröllopsresa.
Till grund för Karl Eders (född 1979) debutbok Gale ligger en egen, drygt tio år gammal seglats med ett främmande par över Atlanten. Hur den gestaltade sig vet jag inte, men uppenbarligen slutade allt med att författaren kom fram.
Hur det går i Eders ”psykologiska thriller” (en thriller är väl alltid rafflande?) framgår inte. I korthet blåser det upp till storm och blir bråk. Sen nobbar kvinnan som gett sitt namn åt romanen nödhjälp från en större båt.
Berättaren Daniel verkar närmast likgiltig inför havets faror. Han har flytt ett sprucket förhållande. I huvudet spökar svartsjuka och självförakt. Sent omsider visar det sig, att Daniel misshandlat flickvännen i den stund hon lämnat honom. Det är inget han bekänt för de andra på båten, åtminstone inte såvitt läsaren får veta. I stället skymtar den nedbrytande relationen genom hastigt återgivna händelser ur huvudpersonens förflutna.
Vad som orsakar den växande fientligheten mellan det äkta paret och de medseglande männen, kan man spekulera i. Av själva berättelsen är det nämligen inte helt lätt att begripa. Och att gissa vad som finns under ytan, är väl inte den egentliga innebörden av den litterära isbergstekniken. Karl Eders stil är å andra sidan inte den mest ekonomiska. Fast även om människorna slentrianmässigt ler blekt, nickar till svar och säger saker sakta, är Gale en intressant roman om drift på djupt vatten. För en större behållning hade man kanske önskat en bättre sammanvävning, uteslutning eller koncentration av dess beståndsdelar.
