En flicka blir föräldralös. De enda släktingar som kan ta hand om henne bor långt ute på landet och flickan har vare sig träffat dem eller hört talas om dem. Allt i den lilla byn verkar underligt … varför känner alla till barnet, men hon inte dem? Varför har de så gammaldags namn? Varför reser de aldrig därifrån? Varför blir de så trötta och bleka ibland? Detta är ramberättelsen i Karina Berg Johanssons andra ungdomsbok Den sista utvägen.
Det föräldralösa barnet är ett klassiskt tema i barnlitteraturen, särskilt den anglosaxiska, och är en god förutsättning för att skapa såväl otrygghet som mystik. På 30- och 40-talet var det inget konstigt med att de litterära gestalterna inte uppehöll sig vid sin känsla av förlust och sorg, det ingick liksom inte i barnsynen på den tiden. Det gör det däremot nu, och bristen på inlevelse i detta är en av många invändningar jag har mot den här romanen.
Huvudpersonen Julie är platt och svårgripbar, försedd med ett mycket knappt känsloregister.
Varken chocken efter att ha förlorat sin enda förälder i en bilolycka eller fasan som borde gripit henne vid alla bisarra händelser i den lilla byn blir påtaglig. Men det är ändå skräckfilmsklichéerna som gör historien riktig matt och förutsägbar. Inte bara slutet – jagas, jagas, ensam i mörk skog, ingen av de goda vet var hon finns … är representativt utan också den där evigt irriterande kalkongestalten i filmer där, oftast, en flicka får cirka en miljon varningar men på något märkligt vis inte vill lyssna, och framför allt aldrig ställer några följdfrågor till personer som väser fram konstiga anmärkningar.
Det är svårtuggat, det hela, och gladare blir jag inte av språkliga feltramp som anglicismer och prepositionsfel. Romanen är första delen av planerade två, och kanske kan en del logiska luckor få sin förklaring framöver.
