Carl August Hagberg (1810-64) har gått till eftervärlden som den store Shakespeareöversättaren. Åtskilliga är de bevingade ord som stammar från hans penna, och i varje ny översättning av Shakespeares dramatik finns Hagberg där i bakgrunden och inspirerar eller irriterar: kan man låna något av hans drygt 150-åriga tolkning eller måste man till varje pris undvika den även om resultatet blir sämre?
Den som översätter annan engelskspråkig litteratur har också svårt att komma förbi Hagberg. Näst Bibeln finns det inga texter som citeras så ofta som Shakespeares, och citaten har ofta den dubbla funktionen av att dels anknyta till en lärdomstradition, dels att föra in ett ålderdomligt inslag i texten. I de fallen duger bara Hagberg.
För de flesta nu levande och läsande är Hagberg bara ett namn; till bot mot okunnigheten har Karin Monié skrivit en biografi som både visar upp honom i alla hans verksamheter och placerar in honom i samtiden. En våda för biografiförfattare är tendensen att ge sitt föremål en alltför central placering, men det är uppseendeväckande hur aktiv Hagberg var under sitt ganska korta liv: han umgicks i litterära kretsar som språkstudent i Uppsala, översatte Tasso och Aristofanes, blev professor i estetik och moderna språk i Lund, utgav en tidskrift, valdes in i Svenska Akademien och inledde arbetet med dess ordbok.
Karin Monié beskriver allt detta på ett levande sätt och med så mycket detaljer att man ibland kan tillåta sig att göra en egen analys. Ett exempel är förhållandet till fadern som hon menar var kvävande och kravfyllt. Jag tycker inte det är så lätt att värdera hur Hagberg upptog faderns brev. Han visste ju bättre än någon annan att fadern var en av sin generations stora retoriska begåvningar och således kunde uttrycka sin oro och sina omsorger med enastående eftertryck. Men vare sig det var faderns krav eller hans egna som städse höll flitens lampa brinnande så var det den stora arbetsbördan som fick honom att digna och till sist duka under.
Fast det var inte Shakespeare som han arbetade ihjäl sig med. Tiden med dramatiköversättningarna, 1840-talet, framstår som harmonisk, trots att det akademiska livet då som nu hade sina sidor ("öfverallt omhvärjd af intriger"). Han hade nämligen ordnat det väldigt bra för sig. På eftermiddagarna översatte han, och på förmiddagarna undervisade han om Shakespeares dramatik med översättningarna som grund. Det fanns inget intresse från svenska teatrar, men på det här viset kunde han skapa en egen kreativ miljö och utbilda flera kullar inflytelserika läsare till sitt verk.
Han var inte först med att översätta Shakespeare. Kanske var han först med att göra det på det rätta sättet, fritt från det romantiska töcknet. Av avgörande betydelse förefaller en lång utlandsresa i 25-årsåldern ha varit. Med Monié kan vi följa honom och hans reaktioner i det geografiskt-litterära landskapet: i Köpenhamn knöts det kontakter; i Hamburg trivdes han; i Berlin var det förfärligt, ett "tillhåll för högfärd, inbilskhet och skrävel"; Wien var bättre, kosmopolitiskt och öppet; München var sympatiskt; men Paris! ah, Paris var det bästa av allt, först där förstod han hur inkrökta tyskarna var, hur passé, hur unken deras öl- och tobaksstank. Till England nådde han inte, men i Paris fick han se Shakespeareuppsättningar som överträffade allt han sett i Stockholm - dit nådde bara de tramsigaste farser.
Resans huvudmål var egentligen konstskatterna i Florens, men där härskade koleran och stängde hans väg. Han var lika glad för det. Det är nästan som om koleran för honom smälte samman med den gamla osunda kultur som de svenska fosforisterna omhuldade. Så på vissa sätt var Hagberg radikal: han betraktade latinämnet som ett själsdödande plugg, han ville ha friska och levande språk; tyskerier hade man haft nog av med romantikerna; han ville ha vardag och människor sådana de verkligen var i sin skröplighet. Å andra sidan kunde han inte lida Almqvist av moraliska skäl, och skrivande fruntimmer (Bremer, von Knorring) var han skeptisk till.
Shakespeare var idealisk. Var han någon gång grov och plump så kunde det skrivas på tidsavståndets konto. Översättningarna kom ut och sålde bra, även om inget nådde tiljan förrän översättaren var död.
Hagberg dog 1864 vid 53 års ålder, av allt att döma utarbetad. Det var ordbokens fel. Man förstår av breven att Hagberg helst ville sköta allting själv: de andra akademiledamöterna kom med dåliga språkprov, till och med hänvisningarna kunde vara felaktiga. Först måste det till en plan för hela arbetet, ansåg Hagberg. Och man måste börja med att få bukt med prepositionerna, som var det svåraste av allt.
Att ordna hela svenska språket var en uppgift som blev honom övermäktig. Men Shakespeare lyckades han ganska väl med, även om Karin Monié medger att översättningarna nu anses föråldrade. 160 års oavbruten Shakespeareforskning har naturligtvis kastat en del ljus över dunkla textställen - men att det skulle finnas en lag som säger att översättningar måste åldras mer än original betvivlar jag. Gå och låna en kasse 1840-talsböcker från biblioteket: sedan sitter du där med famnen full av föråldrade original.
