Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karin Johannisson | Den sårade divan: Om psykets ­estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Karin Johannisson | Den sårade divan: Om psykets ­estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

Karin Johannisson öppnar för diskussion om vad galenskap egentligen är. Lisbeth Larsson läser om Nelly Sachs, Sigrid Hjertén och Agnes von Krusenstjerna, som alla vistades på Beckomberga.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Essäer

Essäer

Karin Johannisson

Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

Albert Bonniers förlag

Två viktiga saker som förenar de tre kvinnor som Karin Johannisson berättar om i sin nya bok Den sårade divan är att de var stora konstnärer och tillbringade en stor del av sitt liv på Beckomberga sjukhus. Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs skrev banbrytande litterära texter, samtidigt som de knappast förmådde kommunicera med omvärlden och än mindre leva i den. Sigrid Hjertén, som avled efter en lobotomering, förnyade det modernistiska bildspråket i tavlor som fortfarande har en nästan chockerande lyskraft.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En tredje sak som de hade gemensam var att de mitt i allt elände agerade ut en mycket hög självkänsla. De var, med Karin Johannissons ord, divor. De hävdade sitt värde ända in i dårhuset och lät sig inte kuvas av dess hårda och många gånger förnedrande sätt att behandla dem. Agnes von Krusenstjerna låg i de långa baden, som på den tiden var ett vanligt sätt att lugna ner (och ibland bestraffa) våldsamma patienter och rökte den ena cigaretten efter den andra, Sigrid Hjertén beställde dyr haute couture från Stockholms modehus, Nelly Sachs såg till att hon fick den avskildhet hon behövde.

Karin Johannesson öppnar i Den sårade divan effektivt för den gamla och svåra frågan om vad galenskap egentligen är. Det finns två gängse offerförklaringar. Den ena är biologisk. Man har helt enkelt haft oturen att få de anlagen. Den andra är social. Man passar inte in i det samhälle man lever i utan måste avföras. Den senare har oftast använts inom feministisk forskning. Gång på gång har man kunnat visa hur kvinnor som avviker från de gällande konventionerna för kvinnlighet kommit att galenförklaras.

Karin Johannisson väljer emellertid ett tredje perspektiv. Hon ställer inte frågan om vad galenskap är utan hur den görs. Och då inte bara av de andra utan också av den galenförklarade själv. Hon beskriver visserligen hur läkare, makar, vänner och barn sätter olika galenskapsdiagnoser på de kvinnor det handlar om och hon redogör noggrant för de många gånger förvirrande teorierna om kvinnors galenskap som varit i svang under moderniteten. Men det hon lyfter fram, och det som är så provocerande med hennes bok, är aktörsperspektivet. I hennes berättelser om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs är dessa kvinnors galenskap i hög grad självpåtagen och självskapad.

Johannisson visar hur de beteenden och den estetik, som skulle föra dessa kvinnor till Beckomberga, redan fanns där som färdigskapade och lockande roller för en känslig kvinna. När Agnes von Krusenstjerna börjar skrika av frustration är det för att hon sett många göra det före henne. Hon är påläst. Hon väljer att göra något som hon känner till när hon vill bli sedd i sin förtvivlan. Och det fanns (och finns) också en hel apparat med läkare och sjuksköterskor och diagnoser som står beredda att ta emot den kvinna som agerar ut den etablerade galenskapens beteende och estetik.

När jag läser Johannissons fallbeskrivningar om dessa kvinnor med alla dess detaljerade redogörelser för vad de gör och hur de gör det, många som långa utdrag ur deras patientjournaler, är det som om hjärtat skulle brista. Det är som om de hela tiden ropade: Se mig! Se mig! Och som om de måste ta till allt starkare medel för att dra till sig den uppmärksamhet som inte tillkom dem i det patriarkala samhälle de levde i.

Och jag skulle vilja svara: Det är frestande, men gör det inte! Gör det inte! Det som ter sig som en befrielse kommer att bli ditt fängelse.

Galenskapen, vad det nu är, var uppenbarligen en befrielse för dessa kvinnor. Det enda sättet för dem att få av sig den patriarkala korsett som höll på att kväva dem. De kunde agera ut det som inte var möjligt för dem i det liv som var deras vardag.

Ofta handlade det om sex. Agnes von Krusenstjerna, som inte hade något samliv med sin man, släppte loss sina erotiska begär och drog stan runt för att tillfredsställa dem. Sigrid Hjertén, vars man ständigt uppmanade henne att onanera så att de skulle få ett bättre sexliv, men inte kunnat förmå sig, masturberar ofta och högljutt med öppen dörr på Beckomberga.

Det är också här den gräns som kan förefalla diffus och som Johannisson hela tiden cirklar kring i sin bok plötsligt blir knivskarp. Efter Agnes von Krusenstjernas nattliga eskapader låses hon in. Sigrid Hjerténs offentliga masturbation sätter definitivt galenskapsstämpeln på henne. De förlorar den makt de eventuellt hade och deras liv kommer att bestämmas av andra.

Alla har inte en lika tillbedjande och följsam make som Agnes von Krusenstjerna. David Sprengel lät till och med skriva in sig på Beckomberga när hon begärde att han skulle vara med henne. Isaac Grünewald lät skilja sig från Sigrid Hjertén (även om han fortsatte betala räkningarna), hennes son gav tillstånd till den lobotomi som blev hennes död.

Johannisson benämner sina kvinnor på samma sätt som en gång Sigmund Freud i sina fallbeskrivningar. Hon kallar dem Agnes von K, Sigrid H och Nelly S. Man kan också säga att hon följer i Freuds fotspår såtillvida att hon fokuserar på kvinnornas kroppar och vad de uttrycker, inte på vad de säger, skriver eller målar. Samtidigt är det omöjligt att läsa om kvinnorna i Den sårade divan utan att komma ihåg de konstverk som de skapade. Genom sitt djärva sätt att bryta med konventionerna var de litteraturens och konstens förnyare. Och jag skulle säga att hur instruktiv Karin Johannisson än är när det gäller att få oss att se och förstå det existentiella minfält de beträdde så lämnar hon oss helt i sticket när det gäller att förstå denna gåta.