Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Fossum | Jag kan se i mörkret

Fossum gör mördarens ondska banal, vardaglig och desto mer obehaglig, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Översättning: Margareta Järnebrand

Forum

I Karin Fossums nya deckare Jag kan se i mörkret har vi ännu en störd man, en ensling med delvis mörklagda tendenser. Han heter Riktor och jobbar på ett äldreboende. Inga vänner har han; aldrig har han haft en kvinna. För länge sen var det någon som påstod att han såg ut som en gädda, så på den erotiska marknadsplatsen anser han sig sen länge ställd åt sidan. Det finns en illusionslöshet hos honom, han är en Beckett-figur, nedfruset desperat. Då och då pyser ilskan ut i små sadistiska lekar med åldringarna på boendet.

Det är alltså som serverat för seriemördaren, vår tids paradoxalt trygga arketyp, nedramlad bland oss från en helt annan själslig värld. Riktor har alla etiketter kvällspressen älskar när de ska placera in den potentielle mördaren bland de rätta associationerna; ensamvarg, egen, udda, håller sig för sig själv, lite eljest, sa man förr. Men detta är ju inga ovanliga egenskaper? De bevisar absolut ingenting, och förklarar ännu mindre.

Fossums mästerskap – ty Jag kan se i mörkret är ett litet åtstramat mästerverk i genren – ligger i att hon insett detta; så Riktor blir aldrig den ondska med stora grandiosa gester de flesta andra deckarförfattare skulle gjort honom till. Han blir inte ens seriemördare. Det mord hon låter honom genomföra sker i besvikelse och affekt, i krocken mellan hungern efter gemenskap och den mödosamt uppbyggda självbilden av sig själv som suverän undantagsmänniska. Hon gör den störde mördarens ondska banal, sjaskig, vardaglig. Och naturligtvis då desto mer obehaglig.

Allt detta berättas från Riktors egen synvinkel, på en levande, exakt och samtidigt metaforiskt tyngdlös prosa; vilket många kanske ser som ett litterärt misstag. Kan en Riktor tänka så språkligt rikt? Varför inte? Spännande är det också, med oväntade sidospår och vändningar; speciellt då han blir anklagad för ett mord han inte begått, medan det han begått tycks passera obemärkt. Riktor är ännu en främling, många år efter det Camus skrev om sin.