Två Dagars jultomtemålare, konstnären Karin Broos.
Två Dagars jultomtemålare, konstnären Karin Broos.

Karin Broos skapar i det tysta

ANNONS
|

Vi for till Östra Ämtervik i Värmland för att få veta mer om en av samtidens mest spännande bildkonstnärer och hur hon hamnade där hon hamnat.

Nu står vi här i mörkret en sen novemberdag, fotografen Peter Claesson och jag, och försöker baxa in den värmländska konstnärinnans stora inramade målning av en utbränd kvinnlig tomte i en Audi A2. Det går sådär. Vi får tömma bilen på några inredningsdetaljer innan den smiter in med ett nödrop.

Det klafsar lite runt skorna. Det har varit en lång dag.

Karin och Marc Broos bor i ett gammalt rött skolhus med blågrönt i detaljerna i lantliga Östra Ämtervik strax söder om Sunne i Värmland. Här har de bjudit på kaffe och kaka medan katten Bill och hundarna Lorca och Chasey, golden retrievrar av god härkomst, hållit sig på kelavstånd. Kaffet har följts av smörgåsar och te och en lång fotosession i hagen tillsammans med Karin Broos två islandshästar, som hon rider flera dagar i veckan.

ANNONS

Chasey, som fått sig en uppstramning av en av hästarna för en tid sedan, har hållit säkerhetsavstånd medan fotograferingen pågått.

Karin Broos hör till de senaste årens mer uppmärksammade och hyllade svenska konstnärer. Ofta handlar det om kvinnor vid vatten i ett mycket skickligt måleri i många skikt. Inte minst ljus och vatten är mästerligt hanterat i de närmast fotorealistiska målningarna. Ett oroväckande lugn vilar över dem. En tyst laddning.

Skog och tystnad är också helt avgörande för att hon skall kunna arbeta, säger hon när vi ganska många timmar tidigare sitter i en ytterst generös skinnsoffa med den där mjuka kakan. Och den spegelblanka insjön har henne i ett grepp. Havet? Nej, det har för stora vågor.

Hon säger att hon försökt måla abstrakt, men ganska snabbt funnit sig åter i det föreställande, figurativa. Det spelar heller ingen roll för henne, "allt är ett tecken för nåt annat".

Trender är hon helt ointresserad av.

Karin Broos fick ett nationellt genombrott med utställningen på Kristinehamns konstmuseum hösten 2008. Då var hon 58 år gammal. På Stockholms auktionsverk såldes nyligen ett par av hennes tavlor. Den röda soffan klubbades för 410 000 kronor.

Men det där har liksom inget med henne att göra, säger hon. Den där konstnären har hon svårt att identifiera sig med, men hon är mycket medveten om att "kvinnor vid vatten" är populära.

ANNONS

Hennes verklighet är hemma i ateljén, eller kanske till häst under ett ridpass på tidig eftermiddag. Men mest i ateljén, med mobiltelefonen avstängd och Frykens vatten synligt genom de stora fönstren. Det är framför allt där hon vill vara, i den målande vardagen trivs hon bäst. Hon och Marc gör visserligen en tur till Stockholm ibland, för att kolla på lite utställningar. Men bara med en övernattning helst. Max två.

Semester förstår hon sig inte på.

Fast en och annan tur ner till Thomas på Combihörnan i Karlstad för att köpa akrylfärg, penslar och annat blir det ju också. Hon förbrukar en hel del, sliter snabbt ut penslarna.

Vi kliver in i ett rum, eller skolsal, där Karin Broos mellanlagrar sina verk. Man blir nästan golvad av kraften i de stora starka och drivna målningarna.

- Jag vill ha målningarna kring mig, för att få distans till dem. Ofta kan jag tycka att det sista jag gjort är det bästa.

Det är lite som med barn, lägger hon till efter en stunds tystnad, man måste till slut släppa dem.

Hur ser det ut i startfasen? undrar jag.

- Det jobbiga är att veta vad jag vill göra. Jag har en diffus idé ... det är känslomässigt det där.

ANNONS

Den vanliga metoden är den här: Hon tar sin kamera och ger sig ut i naturen. Hennes nu vuxna och utflugna döttrar – en av dem är filmaren Sara Broos – har ofta varit modeller. Just modeller, för hon ser inte på dem som sina döttrar i den stund hon fotograferar dem i naturen.

Så samlar hon på sig material, sätter sig ner och tittar på vad hon fått ihop. Ser att kanske en eller två bilder har något som hon är ute efter och så får de bli utgångspunkt för det verk som sedan växer fram.

Hon tecknar upp en grund med pastellpenna, börjar sedan måla, skikt efter skikt i akrylfärg.

- Det blir väldigt många skikt, skrattar hon. Fler än man tror.

En del målningar hakar upp sig, andra går snabbt. På ett år blir det mellan tio och tolv. En i månaden alltså. Om flödet eller koncentrationen bryts kan det vara omöjligt att direkt hitta tillbaka, förklarar Karin Broos.

- Därför håller jag på med två målningar samtidigt.

Men sin skaparkraft tvivlar hon aldrig på, även om pressen finns där att vara bra.

Och efter en utställning hamnar hon i ett ångestladdat vakuum, säger hon.

Den där tomheten drabbade henne också efter en stor utställning på Borås konstmuseum 2011. Då ringde Sveriges Radio och ville att hon skulle göra ett Sommarprogram. Det var ju egentligen ett erbjudande som låg rätt i tiden. Marc och döttrarna sa att hon inte fick säga nej, men hon tvekade.

ANNONS

- Jag tänkte, ”Kan jag lämna ut mig på det där sättet?”. Och sen, ”Vad spelar det för roll?”

Och så blev det. Ett starkt och osentimentalt berättat program där Karin Broos bland annat berättar om sorgen efter ett dödfött barn och om sin systers fruktlösa kamp mot en svår MS.

Karin Broos är född i Uppsala men uppvuxen i Malmö i en akademikerfamilj, pappa matematiker och en tankspridd familjefar, mamma lärare, älskad av alla och bättre på att se sina elever än de egna barnen. Karin hade en stökig tonårstid med ätstörningar och hon skolkade mycket. När hon i ett försök till skärpning bestämde sig för att hon skulle bli modetecknerska – hon tecknade flitigt redan som liten – förklarade hennes annars så kloka mamma att det kunde aldrig gå.

- Hon förstod inte. Hon var rädd att det skulle stiga en åt huvudet, tror jag.

Kanske hade det att göra med att hennes mamma själv haft pianodrömmar.

I sitt Sommarprogram berättar Karin Broos att hon ville bli vuxen snabbt, att hon hellre skulle ha dött än gått osminkad till skolan i sjuan (hon går fortfarande inte ut osminkad). Hon drog till England fylld av drömmar om rock ’n’ roll och Mick Jagger, ”men au pair var inte min grej”, hon drack vin med den något mindre vilde Tony Hicks i Hollies på klubben The Cavern i Liverpool, som Beatles gjorde känd.

ANNONS

Ändå kände hon leda. For hem, tog studenten. Drog iväg igen inställd på att åka långt, men kom inte längre än till Holland och Eindhoven, där hennes föräldrar lånat ett hus och där hon en kväll mötte Marc Broos på en pub.

De bråkar ännu på holländska, säger Karin med ett leende.

När Marcs syster sökte till konstakademien saknade hon de nödvändiga teckningarna, och fick låna ett gäng av brorsans flickvän, vilket gjorde susen. Och tids nog förstod också Karin, påhejad av Marc och andra, att det kanske var en bra idé för henne att söka till utbildningen.

Till Hagfors kom de 1975. Prisbilden på huset de köpte var avgörande. 28 000 kronor. Som de dessutom delade med ett annat par. Lite pengar trillade in i form av konstnärsstipendier. Värmlands museum intresserade sig för en del av Karin Broos teckningar. Och hennes make ledde några drejningskurser i ABF:s regi. De frågade lyckligtvis aldrig efter hans tidigare erfarenheter av just det hantverksområdet.

- Det är konstigt att inte fler flyttar till landet, säger Karin Broos.

Hennes syster är också konstnär och bor i Malmö, och vittnar om hur mycket tuffare det är ekonomiskt.

Det har börjat skymma lätt över Östra Ämtervik. Genom de stora fönstren anar vi ännu några av alla de små paviljonger som byggts upp nere på ängen under de år som paret Broos och framför allt den konstnärligt mångsidige Marc drev sommarmuseet och konstprojektet Alma Löv härute. Till slut blev det för populärt. Karin blev galen av alla de busslaster med konstentusiaster som anlände, och hon barrikaderade sig i ateljén.

ANNONS

Då hade de dessutom själva museientrén i bostadshuset.

De la ner för några år sedan. Kaffemaskinen står kvar i entréhallen. Den är lite överdimensionerad, men en bättre cappucino hittar man nog inte i Östra Ämtervik, ja knappast ens i angränsande Mårbacka.

Nu skall de starta igen, men i mer reglerad form, med bokningar, och inte med entré i huset. Marc Broos är igång och bygger och donar nere i den konstfärdiga ladan ett par hundra meter ner i backen.

Här i närheten bodde också konstnärskollegan Lars Lerin. Just det förhållandet är mycket ansträngt. Eller, för att tala klartext, de har brutit med varandra efter många års nära vänskap. Det blev lite för mycket osämja kring lagårdsdörrar, parkeringar och annat. Karin och Marc Broos sörjer det där, berättar bekymrat om de tråkiga händelserna.

2011 drabbades Karin Broos av näthinneavlossning på vänster öga, ett tillstånd där näthinnan lossnar från ögats innervägg och som kan leda till blindhet.

- En morgon vaknade jag och det var helt svart. Jag hade haft blixtar i ögat i flera veckor, berättar hon.

Men det var före en utställning i Stockholm, på Sven-Harrys, och en häst hade fått en spik i hoven. Hon tog inte blixtarna på allvar som varningar. Hann inte.

ANNONS

En god vän och läkare på besök förstod däremot allvaret, uppmanade henne att inte röra sig och lyckades få tag i en ögonläkare. Efter en operation på 5-6 timmar var näthinnan på plats igen. I sviterna av detta har hon besvärats svårt av ärrbildningar, som fortfarande oroar henne.

I april 2012 gjorde hon den sista operationen.

- Efteråt tänkte jag: ”Är jag en fullständig idiot?”. Jag hade ingen aning om det där. Var inte orolig ens, förrän jag vaknade den där morgonen.

Och nu då?

- Jag är fortfarande rädd att inte kunna jobba igen och jag ser dubbelt ibland. Och så har jag lite svårare att koncentrera mig.

Ute faller mörkret. Karin Broos går och hämtar tomtetavlan och vi tittar på den en stund.

- Jag tänkte på utbrända kvinnor. Vi är inte konstruerade för hetsen runt jul. Det måste gälla tomten också.

- … den kanske ifrågasätter julen, säger Karin Broos när vi klafsar iväg i mörkret.

FAKTA

Namn: Karin Broos.

Ålder: 63.

Familj: Maken Marc och de utflyttade barnen Sara, Sissela och Stella.

Aktuell: Har målat årets tomte åt Två Dagar. Medverkade nyligen i SVT:s Sommarpratarna.

Musikdriven. Jag vill inte att den skall vara påträngande, bara finnas där medan jag jobbar. Jag fattar inte hur jag klarade mig utan Spotify.

ANNONS

Djurvän. Jag fick aldrig någon hund när jag var liten. Bara vita möss. Nu har vi två hundar, en katt och två islandshästar. Jag rider fem dagar i veckan.

Semester. Semester förstår jag mig inte på ... hela livet känns som en semester. Jag mår bäst i vardagen,

Första kärleken? Min första kärlek var marsvinet Tusse som jag fick på min femårsdag.

Det förändrade mitt liv. När jag var 18 år och förstod att min ett år äldre syster snart skulle dö.

Dygnets bästa timma? Tidigt på morgonen när jag simmar och det känns som om allt klarnar upp.

I hörlurarna? Fortfarande och sedan 60-talet Bob Dylan och Leonard Cohen, sedan Lhasa, Nathalie Merchant, Emmylou Harris, Liz Durett, Joni Mitchell, etcetera ... etcetera, även mycket klassiskt.

Vad får dig att skratta? Till exempel Pang i bygget, John Cleese, bra dolda kameran-inslag och mina hundar.

Mest stolt över? Mest stolt är jag över mina döttrar.

Under läslampan? Har nästan läst ut Karl-Ove Knausgårds Min kamp 6, läser parallellt Eva Runefeldts Minnesburen och har Thomas Bernhards Utplåning på lut.

Mest inspirerad av? Riktigt bra konst och litteratur. För tillfället det jag läser just nu.

Bästa rådet du fått? Gräv där du står (eller: det gäller att fästa blicken)

ANNONS

Folk blir förvånade när de hör att jag ... ... börjar simma i Fryken innan det har hunnit bli 10 grader.

ANNONS