Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Bolin Derne: En musikalisk honungsfälla

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi hade en plan, den där sommaren på festivalen ute i skogen. Under konserten skulle vi kasta upp nått äckligt på scenen. Med varsin solvarm ölburk diskuterade vi ivrigt vad som skulle passa bäst. De förtjänade det så väl, de där fjantarna från Eskilstuna som året innan slagit ner som en sotsvart popbomb i Sverige. Oerhört provocerande.

Jag hörde hur bandet med sina låtar beordrade mig att flytta från min trygghetszon och stoppa i mig en okänd, besk karamell som skavde i gommen. Jag gillade det inte.

Precis som i majoriteten av oss bor det en sockerberoende trygghetsnarkoman i mig. Hon säger att hon vill ha välsmakande musikgodisar där hon vet vilken hennes reaktion blir innan hon hör låten. Det är lättast så.

På lördagskvällarna så här års bänkar sig jag, min inre junkie och ytterligare cirka tre miljoner tittare framför SVT:s godisskål. Alla är vi likadana sötsaksälskare med en fäbless för det förutbestämda. Det vi bjuds på är noggrant producerat i smarta låtfabriker med välavvägda tillsatser för rätt färg, form och reaktion.

Eller som låtskrivaren och sockerproffset Tony Nilsson konstaterade i Scandinavium efter att ha smaksatt sin framgångsrike sötnos rätt: "Darin framförde sin låt på helt rätt sätt med mycket känslor".

Smaskens sa alltså svenska folket och svalde.

Inget fel med det. Alla har sina favoriter i skålen Men så länge det inte går att överleva på enbart sötsaker behöver vi balansera våra välsmakande favoritlåtar med mer beska karameller.

För all älsklingsmusik bryts förr eller senare ner till sockerarter, viss musik snabbare än annan. Oavsett om det handlar om Timoteij, Dylan eller Meshuggah, oberoende av hur de smakade från början. Om vi bara håller oss till älsklingarna riskerar vi att bli fast i en musikalisk honungsfälla, klibbig och förutsägbar.

Det där sommarkvällen på Arvikafestivalen slutade med att det enda jag kastade på Kent var sura blickar.

Jag åt min beska karamell. Den gjorde mig förvisso lätt illamående, men jäklar vad jag behövde det. För att komma vidare i livet behövs just upplevelser där man inte själv kan regissera slutet. Upplevelser som tar dig till okända platser där det händer saker med dig, där du tillåts växa och bli lite klokare. Och lite mindre söt. I alla fall ett tag.