Som barn är Rosemary Cooke en riktig pratkvarn, så till den grad att hennes far brukar be henne att börja historien i mitten närhelst hon har något att förtälja. Vilket hon också gör som berättare i den något spretiga men ganska fängslande romanen Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler, mest känd som författare till The Jane Austen Book Club som låg till grund för en hejdundrande filmsuccé.
Fowlers nya bok är mörkare och tyngre. Den börjar alltså i mitten, vintern 1996 när Rosemary är 22 år gammal och försöker slutföra sin utbildning vid ett universitet i Kalifornien. Hon är betydligt mer tystlåten än förr och undviker att prata om sin familj och sitt förflutna i allmänhet och sina frånvarande syskon i synnerhet. Det har gått tio år sen hon träffade sin store- bror och 17 år sen hennes jämngamla syster Fern försvann. Var de tvillingar? Vad hände? Lever Fern fortfarande?
Från utgångspunkten 1996 böljar historien fram och tillbaka – ofta på ett högst överraskande vis – framför allt bakåt i tiden till en barndom då hennes psykologiprofessor till far förvandlade dottern till en del av ett forskningsprojekt om barns utveckling vad gäller språk och annat.
Trådarna är många. Den från-varande broderns militanta engagemang i ”Djurens befrielsefront” spelar en viktig roll liksom frågor kring vilken rätt människor har att utsätta djur – framförallt chimpanser – för olika slags experiment.
Berättaren är kvick och underhållande men ibland också ganska ytlig och undvikande. Hon kan exempelvis avbryta ett resonemang med orden ”tvinga mig inte att redogöra för det” och raskt börja tala om något helt annat. Å andra sidan är minnets opålitlighet och vår benägenhet att förtränga eller förvränga vissa hågkomster ett betydelsefullt tema i denna roman, som dock i än högre grad handlar om sorg och saknad – märkligt nog på ett ganska uppsluppet sätt.
