En argentinsk före detta busschaufför på vilsen raketfärd genom kosmos som sjunger proggrock, grillar morötter och pratar med rymdfåglar – jo då, mycket teater har jag sett, nu även Kapten Beto. David Sperling Bolander är skådespelare och musiker, en unik konstnär med förmåga att väcka förundran så fort han står på en scen. I Göteborgs fria scenkonstliv har han länge ockuperat ett eget rum, inte minst genom sin tioåriga svit med musikaliska enmansföreställningar, varav Kapten Beto är den femte och sista.
Uppsättningen presenteras som en ”vidareutveckling” av hans Buenos Aires Pop från 2007. Den missade jag, men morötterna lär ha varit med också då. Även förlagan är okänd för mig, argentinaren Luis Alberto Spinettas 70-talslåt El anillo del Capitán Beto (Kapten Betos ring). En nationell hit på sin tid, möjligen med viss mytisk status än idag. Av Beto har Sperling Bolander i vart fall kreerat en ömsint vemodig och naivt komisk berättelse om människans varande och drömmande i ett formspråk som kunde kallas magisk realism, om uttrycket vore ledigt.
Den 46-årige Beto är på rymdresa utan mål, i en kapsel driven av hypereffektiv ljudenergi. 15 år har gått sedan han 1976 lämnade jorden i protest mot Argentinas diktatur och nu bjuder han publiken på hemma-hos-reportage i monologform på perfekt vinglande sueco-latinamerikanska: här är mitt kök, här är toaletten, här är grillen och här kontrollen. Tejp på golvet, likt von Triers filmer, anger rymd och rum. I taket raketens ljudande motor, en rörkonstruktion kopplad till vindlande mjukplasttuber som vore den universums egen kyrkorgel.
Det är fascinerande att följa David Sperling Bolanders ensamma vardagsliv, om än också tålamodsprövande. Monologen böljar, ibland väl fritt, med avbrott för en sång eller rymdpromenad. Men Beto kommer publiken nära, han får hud, humör, vanor. När han under säkert tre minuter tyst äter sin nystekta morot och bläddrar i veckotidningen skruvar samtliga på sig – det är oerhört långsamt, men också sant om just detta liv.
I andra akten blir det krogshow: ett band lirar rocklåtar med sångtexter om Beto-Sperling Bolanders dämpade livstankar. Udda, milt sagt, men konsekvent i en föreställning som varken räds fantasins eller tristessens gränser.
När auteuren till slut, ensam med sin bandoneon, spelar en vemodig melodi är han tillbaka på jorden, i någon mening. Ett märkvärdigt, djupt personligt scenkonstverk har landat.
