Kampen för det fria ordet

Lars Vilks låter trött, vilket är ovanligt just när det gäller honom. Tidigare har han alltid varit stridslysten, velat utmana. Öst ut blogginlägg med konstteoretiska diskussioner. Numera är det rätt få som faktiskt vill diskutera konst med honom. Han är i Wien några dagar. Ska titta på Gustav Klimt, det är 150 år sedan den österrikiske konstnären föddes vilket firas med jubileumsutställningar på många håll i huvudstaden.

Lars Vilks är mannen bakom den största svenska konstdebatten på mycket länge. Eller var det verkligen en konstdebatt? Möjligen en debatt om konstens gränser, om den konstnärliga friheten, om möjligheterna att utforska den religiösa mytologin. Ganska lite av diskussionen kom att handla om själva verket. Om profeten Muhammed avbildad som rondellhund. En för många muslimer blasfemi av närmast outhärdligt slag. Å andra sidan – lyssnar man till upphovsmannen var de ursprungliga teckningarna bara en mycket liten del av verket. Verkets fulla komplexitet ser man först när man betraktar helheten, alltså alla diskussioner, hot, artiklar, blogginlägg och så vidare.

Hur ser Lars Vilks på den svenska konstdebatten? På det svenska diskussionsklimatet?

”Ja”, säger han på sin lite släpiga skånska. ”Problemet är ju att debatten inte kommit nånstans. Jag är bannlyst i konstsammanhang, så är det ju. ”Så tystnar han en stund och fortsätter: ”Det har ju blivit sådana följdverkningar.”

På lördag är det fem år sedan Tälleruds hembygdsgård hade vernissage på sin sommarutställning Hunden i konsten. Åtskilligt kan sägas om den aktuella hembygdsgården i djupaste Värmland men knappast att den sprängt konstnärliga gränser eller oavbrutet utforskat den konstnärliga friheten. Så var knappast tanken heller denna julidag 2007. På förhand hade evenemanget möjligen kunnat bli en notis i Nya Wermlands-Tidningen. Istället utvecklade sig utställningen, eller snarare det som inte ställdes ut, till en djupt infekterad konststrid med följdverkningar långt utanför Europa.

Orsaken var Lars Vilks avbildning av profeten Muhammed som rondellhund. Ett verk som fick de ansvariga på hembygdsgården att gripa in. Bara timmar innan utställningen öppnade plockades teckningarna bort. I den nyhetstorka som rådde blev agerandet snabbt en nationell angelägenhet, den värmländska censuren hittade till nyhetsredaktioner även utanför landets gränser.

Konstteoretikern Lars Vilks, tidigare professor vid Konstakademin i Bergen, visste givetvis att han snuddade vid explosiv materia med sina teckningar. Vid tiden för utställningen hade det bara gått ett drygt år sedan den danska karikatyrstriden ägt rum. Samtidigt hade Vilks teckningar ställts ut i Norge utan några större reaktioner.

I ett blogginlägg på sin hemsida en vecka efter vernissagen skrev Vilks att ”Det kan mycket väl vara så att Rondellhund Muhammed har passerat sin intresseklimax. Min enkla tes har varit att reaktionen som följde på de danska teckningarna svårligen kan upprepas”.

Han hade fel. Vilks teckningar startade reaktioner av en magnitud han i sin vildaste fantasi inte hade kunnat tänka sig. Under de fem år som gått har hans hem utsatts för mordbrand, den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad har fördömt teckningarna, Colleen LaRose (Jihad Jane) har åtalats för försök att rekrytera någon som kunnat mörda Vilks, sju personer har gripits på Irland för en eventuell mordkomplott. Föreläsningar har attackerats. En chefredaktör (Nerikes Allehanda) levde under lång tid med mordhot sedan teckningarna publicerats där. Varför just denne redaktör och ingen annan (teckningarna publicerades i många svenska tidningar) blev utsatt för hot visar på repressionens slumpmässighet. Nu var det inte fråga om konstteori och god smak längre, nu var den skånske konstnären ett ärende på högsta politiska nivå. Och därmed försvann alla möjligheter till nyansering av diskussionen.

I debatten som följde hembygdsgårdens censur har konstvärldens ambivalens inför Lars Vilks aldrig gått att ta miste på. Här finns flera förklaringar. Dels har Vilks under många år medvetet ställt sig bredvid, betraktat. Försökt dechiffrera konstvärldens infrastruktur. Koketterat med sitt utanförskap. Pekat på vad som egentligen haft betydelse för framgång – de sociala nätverken. Ganska få kolleger var, möjligen inte helt oväntat, beredda att ta någon större strid för Vilks när det brände till.

Dels maktperspektivet. Vad var det Lars Vilks egentligen gjorde? Handlade det inte i själva verket om en flirt med främlingsfientliga krafter? En spark nedåt mot redan utsatta muslimska grupper applåderad av bland andra Sverigedemokraterna? Den vite konstprofessorn som gör det mest förbjudna för att själv få en plats i det mediala ljus han alldeles uppenbart sökt under många år? Ett strypgrepp på yttrandefriheten för att få egen uppmärksamhet. Och så verket i sig. En simpel, tafflig hund med människoansikte. Tekniskt ointressant, och samtidigt en kärnladdning på grund av sin symboliska kraft.

Och så kan man givetvis resonera. Men spelar konstnärens motiv verkligen roll för den konstnärliga friheten? Sedan när blev det en parameter?

En sak skaver från de fem år som gått, många debattörers svårighet att artikulera ett försvar för Vilks rätt att göra de aktuella teckningarna. Det innebär inte att man måste tycka om det, vilja publicera det, ens befatta sig med det. Det handlar bara om rätten att göra verket. Ni såg alldeles för få konstprofessorer, museichefer, ledande konstnärer som faktiskt tog debatten. Det fanns en beröringsskräck från stora delar av konst- och kulturvärlden. Utan tvekan en relativisering av den konstnärliga friheten som även med distans till det inträffade framstår som svårbegriplig. På samma gång är det en oförmåga som är tidstypisk. Kampen för det fria ordet, den konstnärliga friheten har hårdnat de senaste åren. Det har bara gått tre år sedan Irland införde en ny blasfemilag. Det har bara gått ett par år sedan FN antog en resolution om blasfemi. Och jag tänker på ett samtal jag hade i samband med Muhammedkarikatyrerna med den syriske filosofiprofessorn Sadik al-Azm som inte tvekade en sekund på om det var rätt av Jyllands-Posten att publicera. Al-Azms inställning var mycket enkel: i de teokratier där ålderdomliga patriarkala strukturer tillåts definiera makten blir det lite lättare att andas varje gång de utmanas. Via satir, via humor, via blasfemi. Gränsen flyttas en liten bit. Satiren kan peka på alternativ, kan ge de krafter som vill utmana dem som har tolkningsföreträde energi.

I en essä om Vilksdebatten i boken Estetisk rensning skriver konstkritikern Dan Jönsson: "Om Vilks karikatyrprojekt fått någon bestående effekt så är det denna: att ha skapat en oavvislig, obehaglig påminnelse om att det även i vår liberala, frisinnade kultur finns sådant vi inte får se. Farliga, förbjudna bilder". Nu är detta ingen ny kunskap. På många håll har rädslan tvingat konsten att retirera de senaste åren. På Deutsche Oper ställdes åtskilliga föreställningar av operan Idomeneo in efter anonyma hot 2006, även den gången handlade diskussionen om en avbildning av profeten Muhammed. Världskulturmuseet i Göteborg har en historia med flera djupt olyckliga beslut baserade på rädsla för starka reaktioner från religiösa grupper. I Köpenhamn dömdes fyra personer för förberedelse till terrorbrott tidigare i år. De dömda hade planerat att ta sig in på Jyllands-Postens redaktion i december 2010 och döda så många journalister som möjligt, detta som straff för tidningens publicering av Muhammedkarikatyrerna.

Det grundläggande problemet med rädslan, med viljan att gå högljudda religiösa företrädare till mötes är en legitimering av rådande ordning eller i vissa fall en återgång till en tidigare situation. Diskussionen om Vilks teckningar måste ses i ett större sammanhang där själva maktfrågan, kampen om tolkningsföreträdet och anpassningen till modernitet och sekularism är det centrala. Just nu äger den hårdaste kampen rum inom islam som alltför ofta kommit att definieras av dem som vill förbud, som vill begränsning i stället för alla som vill utveckla och förnya och modernisera. Därmed skapas rädslor och fördomar, känslor som inte minst högerextrema grupper runtom i Europa kunnat kapitalisera på under de senaste åren. Här vilar ansvaret tungt på dels de inomreligiösa grupper som vill utveckling och modernitet att faktiskt ge motbilder, dels dem som fördelar ordet i det offentliga samtalet. Där återstår fortfarande åtskilligt.

Diskussionen om Lars Vilks Muhammedhund är långt ifrån över. Själva grundfrågan, rätten att utforska den religiösa mytologin, kommer att vara levande så länge det finns de som vill begränsa genom hot. Rädslan att befatta sig med konst som utmanar är snarare större i dag jämfört med för fem år sedan. Om det råder det knappast någon tvekan.

Gabriel Byström