Kampen för att vinna pappas kärlek

En på många sätt tragisk berättelse om en far-och dotterrelation – men också en ljus, förvånansvärt underhållande och komisk skildring av försoning, tycker Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I den biografiska skildringen Dippen & jag berättar Charlotta von Zweigbergk om sin säregne far och sitt eget komplicerade förhållande till denne oftast frånvarande gestalt. Det är egentligen först under de sista åren av hans liv, när han har drabbats av alzheimer och är så ensam och förvirrad att han inte klarar sig själv, som deras relation fördjupas.

Jurgen von Zweigbergk (i boken kallad Dippen) var tidningsman, journalist och redaktör, bland annat på Sydsvenskan och Gotlands Allehanda. Han var gift tre gånger och hade fem döttrar.

Charlotta var bara något år gammal när föräldrarna skildes. De få gånger under sin uppväxt då hon träffade sin starka och roliga pappa var högtidsstunder, även om hon aldrig hade känslan av att han brydde sig om henne. I ena ögonblicket var han underbart kärleksfull för att i nästa stund harpunera henne med elakheter.

ANNONS

Efterhand växer ett porträtt fram av en ångestriden man med fobier, depressioner och vissa missbruksproblem, en ensamvarg som egentligen bara kan föra sig i kretsen av sina närmaste men som i övrigt är en social katastrof, ”ett skrämt barn i en vuxen mans kropp”. Dippens far, majoren, irriterar sig på att sonen är så ängslig för allt. ”Finns det någonting du inte är rädd för, pojk?” frågar han. Och den stackars sonen svarar: ”Harar, pappa”.

Visst finns här besvikelse, ibland på gränsen till hat, men också förståelse och förlåtelse. Några år innan fadern dör köper författaren ett hus på Gotland och kommer sin allt mer skröpliga far närmre, både i fysisk och i andlig bemärkelse. Hennes kamp för att äntligen vinna pappans kärlek är genuint rörande.

Detta är på många sätt en tragisk berättelse om ofrivilligt främlingskap, åldrande och förfall. Men också en ljus, förvånansvärt underhållande och komisk skildring av försoning och insikt om att ingen bör dömas alltför hårt på grund av sin mänskliga ofullkomlighet.

ANNONS