Efter sin trettiofemte bok, romanen Med sina läppars svalka, var Theodor Kallifatides trött och han övervägde att sluta skriva. ”Det var dags att emigrera från mig själv så som jag emigrerat från mitt land”. Det gick förstås inte, men han gjorde sitt bästa. Lämnade sitt älskade arbetsrum på Söder i Stockholm, levde vardagsliv i stan och sommarliv på Gotland (hans Grekland i Sverige). Det var skönt i början, att vandra fritt längs Fårös stränder och Stockholms gator, att umgås med hustru Gunilla, barn och barnbarn”. Vi hade det bra, men tomheten inom mig växte”. Han hade uppenbara problem både med sig själv och med det svenska samhället, där klyftorna och främlingsfientligheten ökar.
Allting vände
Det var i sitt gamla hemland, i byn Moila, där han föddes 1938, som allting vände. Han skulle hedras och byskolans elever uppförde ett antikt drama. Kallifatides var hedersgäst. ”Aischylos ord föll som svalkande regn på uttorkad jord...Livet började om från början. Detta var mitt språk”. Så kom det sig att han kunde skriva igen, en bok på grekiska och inte på den svenska som burit honom så suveränt genom bok efter bok.
Strövar bland minnen
Ännu ett liv kallar han den och skildrar tiden av skrivkramp och vägen tillbaka. Han strövar bland minnen av vänner som dött (finns redan en kyrkogård i mitt hjärta). Han skriver om Sverige – ett samhälle i förfall, där folkhemmet tillhör historien och han skäms. Men allt är än värre i det Grekland han återvände till. ”Vi är fattiga men vi har vår värdighet” brukade hans mamma säga. Denna värdighet finns inte längre, säger han. ”De fattiga var inte länge människor utan ”problem”, en sanitär olägenhet”. Det Grekland han mindes var borta.
Om livet i förändring
Kallifatides skriver om livet i förändring, om döden, om vänskap, om skrivande och språk, om litteratur och yttrandefrihet. Han för, så känns det, samtal med sin samtid och sitt förflutna. Kritiskt, reflekterande, ilsket och sorgset. Jag håller inte alltid med honom, men just så skall samtal som stimulerar föras.