I en tid när desinformation blivit det nya normala känns det betryggande med klassiska reportageförfattare som står med båda fötterna på fast mark. Sydsvenskans Kalle Kniivilä är en sådan. Hans bok från förra året, Putins folk, gav förklaringar till varför Ryssland återigen valt autokratins väg. Hans blogg, Glasnost, ger trots alltför sällsynta uppdateringar en trovärdig bild av utvecklingen i Ryssland. Nya boken, Krim tillhör oss, förklarar med hjälp av intervjuer mycket av det förvirrande skeendet i samband med Rysslands annektering av Krimhalvön.
Kniivilä följer sitt koncept, reser runt i flera olika städer, från Simferopol till Sevastopol, och intervjuar vanliga Krimbor, både anhängare av den ryska nynationalismen och tartarer, som har god anledning att frukta trakasserier och exkommunicering i spåren av nymorgnad rysk imperialism. Analysen går nerifrån och upp: från vardagslivet till storpolitiken, vilket ger den sistnämnda ett väsentligt perspektiv. Dessutom är Kniivilä en god stilist: enkelt språk men med drabbande slutsatser.
Även i den nya boken finns gott om ögonblicksbilder av putinismens personkult. Putin är den bäste ledaren i världshistorien, säger en övertygad anhängare på Krim. Kniivilä beskriver också de t-shirts med Putinmotiv som tydligen marknadsförs överallt i Ryssland. Den artigaste av alla människor lyder texten på en av dem, enligt Kniivilä.
Det är två system som kolliderar i Ukrainakriget: det västliga som är ekonomistyrt i alla aspekter, och det ryska som styrs av historia och ära. Sanktioner har ingen effekt på Putins styre, som till varje pris vill återupprätta Sovjetimperiet och den goda och stabila tid som det sovjetiska 1970-talet sägs ha utgjort.
Kniivilä har många viktiga poänger, stora som små. Till exempel att den ryska politiken och militärstrategin gentemot Krim och Ukraina måste ha varit planerad sedan lång tid tillbaka. Välbeväpnade separatister, antisemitiska galningar och små gröna gubbar stampas inte bara fram ur marken med några timmars varsel.
Rysslands officiella retorik är bara alltför lättigenkännlig från andra erövringskrig, folkmord och nationalistiska aggressioner: man skrämmer upp befolkningen med ett yttre hot, man paraderar med nationella myter, man utmålar sig själv som den svagare parten i ett ödesmättat geopolitiskt drama.
Som vanligt går vanligt folk lydigt i maktens ledband, när de väl har svalt verklighetsbeskrivningen.
Kniivilä kan själv låta ödesmättad: Den ryska annekteringen av Krimhalvön innebar en vändpunkt i Europas efterkrigshistoria vars betydelse vi ännu har svårt att uppskatta.
Den övergripande poängen är att Ryssland lider av ett imperiesyndrom, och av akut Sovjetnostalgi. Beundran för Stalin har överförts till Putin. Sovjetunionens kollaps utlöste ett kollektivt posttraumatiskt stressyndrom som aldrig läkt ut, och nu har de sovjetiska reflexerna kopplats på.
Den nationalistiska förvirringen på båda sidor av konflikten har naturligtvis sitt upphov i Sovjetunionens underliga förhållande till begreppet nation: både självständig Sovjetrepublik, men samtidigt hårt sammanbunden med centralmakten.
Sovjetnostalgin har också att göra med den illusoriska känslan av trygghet, och bristen på demokratisk erfarenhet.
Demokrati är ett begrepp man kan välja att tolka hur som helst, det är skrämmande nog en inställning som delas av Putins anhängare i Västeuropas högerpopulistiska och nyfascistiska rörelser.
Kniiviläs intressantaste intervju kommer sist i boken, med litteraturvetaren och dissidenten Irina Prokhorova. Till exempel påpekar Prokhorova den mest uppenbara absurditeten i den ryska regimens paranoida nationalism: Ryssland är världens till ytan största land. Ändå påstås det vara inringat av fiender.
Det torde krävas en rätt avsevärd logistik för att omringa Ryssland. Kriget blir, säger den alltid lika sardoniska ryska humorn, ett slutspelskrig mellan tv-skärmen (propagandan) och kylskåpet (sant sovjetisk varubrist).
.
Ämnet
I sin nya bok Krim tillhör oss reser Sydsvenskans journalist Kalle Kniivilä runt på Krim och besöker flera olika städer, från Simferopol till Sevastopol, och intervjuar vanliga Krimbor, både anhängare av den ryska nynationalismen och tartarer.
Skribenten
Björn Gunnarsson är kritiker på GP Kultur. Recenserade senast Sanning c/o Folkteatern.
