Kajsa Grytt | Boken om mig själv

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är en sen kväll i Växjö 2003. Popstad har just invigts och i en bar möts managern Pange Öberg och musikern Kajsa Grytt. Han firar just stora framgångar med artister som Thåström och Kent, hon har varit med i en paneldebatt om kvinnors roll i popmusiken.

När Pange Öberg fortfarande gick i högstadiet sjöng Kajsa Grytt i legendariska Tant Strul. Snart skulle han – purung – börja sin karriär som framgångsrik bandbokare (Kulturmejeriet, Lund), Kajsa Grytt och Malena Jönsson skulle, sedan Tant Strul 1985 gick skilda vägar, starta ett minnesvärt samarbete och småningom skulle Kajsa Grytt fortsätta som soloartist.

ANNONS

”Du har gjort en av de klart bästa skivorna i min skivsamling. Men nu? Vad kan du göra nu?”

Så faller Pange Öbergs ord. Åtminstone i Kajsa Grytts version, så som den återberättas i hennes aktuella Boken om mig själv.

Det är cyniskt. Och obegripligt – som Grytt själv konstaterar (fast utan att kunna skydda sig mot förödmjukelsen) – ”hur han kan få det att låta som något dåligt, att ha gjort något av det bästa i en skivsamlares hylla?”.

Kajsa Grytts bok är den tredje självbiografin i följd som jag läser. Först Patti Smiths Just kids. Sedan Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman. Och slutligen, alltså, Boken om mig själv.

Så många bilder som jag byggt av dessa offentliga personer, och så fel de är. Patti Smith är inte alls sönderknarkad. Hennes intellektuella och litterära förmåga är fullständigt intakt och hennes blick på omvärlden vemodigt förlåtande, snarare än uppkäftigt självförtärande.

Och Kajsa Grytt, som jag förlorade lite ur sikte när samarbetet med Malena Jönsson upphörde i slutet av 80-talet, är inte alls den framgångsrika tuffa musikbrud, som inte tar skit och när hon vill kan dra en jättepublik, som jag föreställt mig.

Mycket går att säga om osäkerheten i livet som konstnärligt siktande författare. Ändå tror jag att Kajsa Grytts liv efter de inledande framgångarna skulle sett betydligt annorlunda ut om hon varit författare istället för musiker.

ANNONS

Hennes unika röst, denna kombination av skörsång och punk, hade inte behövt söka nya skivbolag, nya producenter, ny manager för varje nytt projekt. Och det särpräglade i hennes konstnärskap hade inte heller räknats i sålda skivor eller antal betalande i publiken, utan i kvalitet. Hon hade gissningsvis inte tjänat mer pengar, men skulle å andra sidan haft ett förlag och en förläggare som varit stolta över att ge ut hennes texter – åtminstone så länge de bemöttes med respekt av kritikerna (vilket även Kajsa Grytts soloskivor gjort).

Grytts berättelse om musikbranschen är omskakande. Så genomsyrad av manlig makt (vilket den förvisso delar med många andra branscher) och så genomkommersialiserad. Kvinnliga utövare riskerar att drabbas dubbelt, eftersom de, förutom musik, helst också ska leverera ungdom, skönhet och sexighet. Det ska fan vara kvinna, 40 eller 50, och komma ut med en ”mellanskiva”. Sånt är bara tillåtet för Bob Dylan eller Plura Jonsson eller Thåström. ”Men nu? Vad kan du göra nu?”!

Precis som Patti Smith i Just kids kliver ur bilden av sig själv och blir en hungrig flicka och ung mor från New Jersey som älskar fransk poesi, Dylan Thomas och Bob Dylan, blir den scen som Kajsa Grytt talar ifrån så mycket större än den som den unga punktjejen i Tant Strul intog. Hon får en förhistoria (betydligt mindre oskyldig och mer destruktiv än Patti Smiths) och ett – så här långt – halvsekellångt liv.

ANNONS

Eftersom hon aldrig haft någon trygg tillhörighet i musikbranschen, har det där livet innehållit allt från envis kamp för att förverkliga musikaliska drömmar till skrivande av dramatik, en barnbok, reklamslogans, arbete som narkomanvårdare och en utbildning till terapeut.

Dessutom en stark och tydlig politisk ryggrad som genererat engagemang i Stockholms Feministfestival, politiska manifestationer och till och med i en omtumlande resa till en kulturfestival i Nordkorea (!).

Just det där är långt från den del av 70-talspunken som reste sig mot all form av kollektiv politisk handling. Och det är fint.

Boken om mig själv är på närmare 400 sidor och Kajsa Grytts liv i olika epoker vävs runt varandra. Uppväxt, trasiga vänner, barndomssmultron och föräldrasvek blandar sig med Tant Struls avslutande spelning inför 25 000 människor på Roskilde 1985, kärlekshistorier, Stockholm, kokainmissbruk, skivinspelningar, vänskap, uppbrott, och så en tråd som är Kajsa Grytt som skriver boken om sig själv. Först med en provocerande inledande notering, ”Min enda möjlighet är en succébok. Spika rätt nu”, sedan med dagboksliknande reflektioner över skrivandet, livet som pågår, sonen, nya skivan. Det är långt, spretigt och på något konstigt sätt litterärt trots att språket inte är litterärt. Ibland dagbok, ibland gestaltande, ibland exakt beskrivande.

ANNONS

Ibland också skönt kaxigt, så där självklart som Kajsa Grytt varit i mina konsertminnen sedan 1980-talet. Bräckligt och starkt: Det här gör ont och jag ger fan i om ni vill höra det eller inte. Så här låter det.

Född 1961 i Stockholm.

Sångerska och gitarrist i bandet Tant Strul 1979–1985 och i duon Kajsa och Malena 1985–1988 samt 1998.

Soloartist sedan 1990.

ANNONS