I romanen En annans ansikte försöker en man ersätta sitt eget, av syra förstörda ansikte med en mask som kan tas för levande och rädda honom från utanförskap. Men masken blir hans herre. I efterordet till denna roman av japanen Kôbô Abe (1924-1993) konstaterar översättaren Lars Vargö att författaren genom sina oförutsägbara stilgrepp kan göra läsaren vansinnig.
Samtidigt handlar Abes verk ofta om sådana mardrömsaktiga tvetydigheter som gör oss mänskliga, och vars undanträngande i förnuftets namn avlar vansinne. Just genom sin etsande och hetsande inbillningskonst står han på det mänskligas sida i en rationaliserad och rutintyngd värld.
Norstedts nyutger nu Abes berömda roman Kvinnan i sanden. En insektssamlare hamnar i en sandflyktsdrabbad by vid havet. Där blir han fånge i en sandgrop, på vars botten ett hus står, vars kvinnliga invånare ägnar all sin tid åt att skotta undan den ständigt nedstrilande sanden.
Om det är sant som insektssamlaren säger till sig själv första natten i det olycksaliga huset, att han flydde till kusten ”från plikternas plåga och tillvarons intighet”, så kan man säga att han har hamnat ur askan i elden. Sanden är ju både livsmiljö och sinnebild för själva tiden.
Romanen är alltså dels realistisk, med skarpa bilder av fysiska förlopp och förnimmelser, dels allegorisk, på ett buktande sätt som i en skrattspegel. Vad som är allegori över vad är inte tydligt i varje ögonblick eftersom en lika grotesk som känslig fantastik väver samman berättande och metamorfoser.
Det avancerade estetiska spelet utesluter ingalunda medkänsla. Abe är pessimist och stundom misantrop, men inte cyniker eller nihilist. Mannen och kvinnan i gropen ingår i en plågad, kanske nödvändig symbios där människans ensamhet och behov av tröst gripande gestaltas.
