Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kärleksfulla men inte okritiska Socialdemokratiska noveller

Maria Edström läster Björn Runeborgs originella litterära tankesmedja.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller

Björn Runeborg

Socialdemokratiska noveller

Modernista förlag

Björn Runeborg har stått som en envis fura i det svenska litteraturlandskapet – sen debuten 1962 har han i princip varje år gett ut en slank volym. Alltid skarpt och fantasifullt välformulerad – ett slags surrealistisk realist som låter samtiden legeras lekfullt med det förflutna.

Bara titeln Socialdemokratiska noveller på hans August-nominerade samling får mig att tänka på en nattklubb i huvudstaden som med ett slags grumlig ironi heter Solidaritet – som om dylika tankefigurer bara är nostalgisk rekvisita i den ideologiska vintage-boden. Men Runeborgs titel är inte en av tidens tomma gester utan han tar sig an denna ”socialdemokrati” med en förvisso spefull men ogrumlad – inte i betydelsen okritisk utan i betydelsen icke-cynisk – kärlek.

De här egensinniga novellerna kanske egentligen dröms eller fantiseras fram av Veronika Skymning, vars släkt sedan urminnes tider varit en del av den uppländska arbetarrörelsen. Scener där vi får möta socialdemokratiska celebriteter som Olof Palme, Per-Albin Hansson och Kata Dahlström.

Kata är mycket ung när hon för sin inre syn kan se alla människor som risgryn – så lika varandra. Då vågar hon utmana makten och morskt tillrättavisa såväl förtryckande lärarinnor som misshandlande män. Veronika Skymning avundas Kata den frihet som fanns innan socialdemokratin fanns - där varje revolt och tanke var ny och oprövad.

I en annan scen åker den döende Per-Albin Hansson spårvagn hem till Ålstensgatan på kvällen den 5 oktober 1946. På spårvagnen dyker gestalter ur det förflutna upp. Bland andra den göteborgske tidningsmannen Torgny Segerstedt som djärvt utmanade Nazi-Tyskland, den kommunistiske agitatorn Hinke Berglund och Zeta Höglund som däremot lämnade bolsjevikerna. Per-Albins räfts- och rättarting både övertygar och skrämmer. Är det möjligen detta liksom utslätande och sammanbindande ”allt måste omvandlas till samförstånd” – som kan bli ett annat slags tyranni? Runeborg är mästerlig på att få läsaren att själv börja tänka och argumentera.

Björn Runeborg.. Bild: Martin Runeborg
Björn Runeborg.. Bild: Martin Runeborg

Helt ljuvlig är novellen På väg där en ung liftande Olof Palme får lift på vägen mot Houston och hamnar rätt i Jack Kerouacs kultbok On the road. Dean, Sal och Marylou tar upp den unge collagestudenten som artigt och till synes tankfullt lyssnar på Dean – ”ett Niagara av entusiasm” –och hans inflatoriskt flödande livsvisdomar. Allt tyder på att Frisco är slutet på resan men som Dean utbrister: ”Vägen fortsätter i oss! Fattar du? Vägen fortsätter i oss!”

Dessa beatniks födda i sent 1940-tal var myllan för allt mind-blowing konsult-skitsnack som politiken sen dess haft att hantera. Runeborg låter Palme vänligt men bestämt vilja hoppa av innan Houston för att han, med en formulering som får tyst på Dean, ”precis som Nietzsche tänkte bättre när han gick”.

Sluter kanske också Veronika Skymning, som inte vill leva när Mona Sahlin tvingats avgå, till slut fred med social-demokratin? Runeborg svarar som vanligt tvetydigt – i denna djupt originella litterära tankesmedja i novellform.