Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Här ges kärleken en ny chans. Varför det ska bli just Alvilde och Ángel är oklart, romanen igenom. Men kanske är det så banalt som att det nu är dags: och att kärlek handlar om tajming och tillfälle, skriver Ingrid Bosseldal. Bilder: Per Wahlberg, Jonny Mattsson och Magnus Sundberg,

Kärleken blir den dramatiska motorn

Inte förrän jag läser Denzel ser jag tydligt vilken betydelse Herrström hela tiden tilldelat kärleken (alltså inte bara könsmakten) i sina verk, skriver Ingrid Bosseldal, som läst romanen om kvinnan som ger kärleken ännu en chans.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Christina Herrström
Denzel 
Atlas 

Christina Herrströms roman Denzel är en både samtida och tidlös saga om kvinnan som mot all beprövad erfarenhet bestämmer sig för att ge kärleken ännu en chans, göra sig sårbar men också levande, och om mannen, den före detta pojken som för att uppfylla faderns outtalade förväntningar anmälde sig som soldat och överlevde fyra år i ett angolansk helvete men kom hem som en annan. Härdad och sluten om det han tvingats vara med om. Mer man, om man betyder distanserad, avtrubbad och – till synes - oberoende, än tidigare. Samtidigt mindre, kanske, människa. Eller nej, i själva verket mer mänsklig, i betydelsen prövad och invigd. Men trasig.

Ett långt preludium

Egentligen är Herrströms roman bara ett långt preludium. Berättelserna om Alvilde och Ángel, hjältinnan och hjälten, det blivande kärleksparet, berättas parallellt. Någon gång korsas tillfälligt deras vägar, men det dröjer innan de möts på riktigt. Och då under riktigt dramatiska former: som prinsen på sin vita springare (om än i moderniserad form som takskottare i reflexväxt) flyger Ángel in genom Alvildes köksfönster högt upp i ett hyreshus och räddar hennes liv. Just där får hans krigserfarenhet på tröskeln till alldeles för många för tidiga dödar sin betydelse. Han vet hur man håller fast den som är på väg att förblöda vid livet.

Christina Herrström har skrivit både dramatik och romaner för vuxna förut, men det är som kvinnan bakom ungdomsromaner och tv-serier som Ebba & Didrik och Glappet, liksom augustprisnominerade Tusen gånger starkare (som också filmatiserades) hon fått sitt starkaste genomslag. Tilltalet i både Ebba och Didrik och Glappet skiljer dem från det mesta annat för samma målgrupp: själva tilliten till det unga perspektivet och den vidöppna blicken på en vuxenverklighet som är långt mycket mer komplicerad (och patriarkal) än den i förstone presenterar sig som. Det där renodlas i Tusen gånger starkare (från 2006), en feministisk smocka riktad mot det som pågår i alldeles för många klassrum, korridorer och skolgårdar. Hela tiden. Lärare som spelar på könsmakten, pojkar i pubertetens alla dimensioner som lika långsamt som säkert växer in i rollen som dem som har rätt att tala och ta för sig – på andras bekostnad. 

 En man att älska

Inte förrän jag läser Denzel ser jag tydligt vilken betydelse Herrström hela tiden tilldelat kärleken (alltså inte bara könsmakten) i sina verk. Det är den som driver människorna mot och från varandra, det är den som blir själva den dramatiska motorn. Kärleken och allt som den bär med sig: längtan, åtrå, hudlöshet, risk.  ”Kärlek”, som hon skriver i Denzel, ”som letar sig in i själen och köttet”.  Så är också den heterosexuella kärleksrelationen en paradox, inte minst en feministisk paradox. Varför, som kvinna, längta efter en potentiell förtryckare? Varför – som Alvilde gör – efter fyra års sörjande till följd av en sårig skilsmässa och med en älskare för varje dag i veckan, bestämma sig för att ställa sig i köksfönstret och ropa på kärlek? Alvildes eget svar är att hon inte vill vika sig, inte gå med på idén om att kärlek är farligt: ”…jag vill ha en man att älska. Som vill älska mig och kan älska mig. Vem han nu är.”
Och, det vet läsaren, den mannen heter Ángel, ursprungligen från Kuba. Han kom till Sverige med hopp om kärlek men lever ensam med posttraumatisk stress, tillfälliga sexuella förbindelser och sin kärlek till barnet, Julian. Sonen, mot vilken han inte tänker upprepa de misstag som hans egen far utsatte honom för. Han ska aldrig utesluta sonen ur den egna blicken och aldrig tvinga ut honom i krig just i det där ögonblicket då pojkar är som lättast att ta, när de är barn i nygjord manskropp, ”fulla av livskraft, övermod och bekräftelsebehov”, mer än villiga att ”bryta med barndomen och bevisa idén om manlighet”.

Tajming och tillfälle

Varför det ska bli just Alvilde och Ángel är oklart, romanen igenom. Ingen har på länge tagit sig innanför deras skyddsvärn, men kanske är det så banalt som att det nu är dags: och att kärlek handlar om tajming och tillfälle, mer än något annat. Ingen äkta hälft och inget krossat hjärta står mellan dem. De vill. Alvilde har bestämt sig. Ángel vill träffa någon som vill veta vem han är, innanför de muskler som de kvinnor han möter så gärna vill smeka. 
Herrström har många kvaliteter, men hon är inte de språkliga nyansernas mästare. Genom sagoinramningen och de symboliska lagren som hon bäddat in Denzel (döpt efter Alvildes favoritskådis och projektionsduk, Denzel Washington) i, väljer hon genomgående berättandet före gestaltningen. Romanen blir på så vis rent litterärt ett intressant misslyckande: ett alternativt titthål in mot Herrströms eget författarskap och en vidöppen fråga ut i universum om vilka möjliga positioner som egentligen finns i ett samhälle så genomgående byggt för tvåsamhet som vårt.