Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Känslan av att inte höra hemma

Héléne rör sig mellan föräldrahemmet i Rinkeby och universitetet men känner sig inte riktigt hemma någonstans. Elise Karlssons bok handlar om identitet och klass, men det är något i den som skaver, anser Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Från början, och vägledd av baksidestexten, trodde jag mig i Elise Karlssons nya roman Klass läsa en debattroman om tidsandans alla kanoniserade diskussionsämnen; en aning klass, jo, och kanske etnicitet, men först och främst identitet. Lite irriterad blev jag, då jag tycker litteratur borde gå mer på tvärs, och undvika cirkelgången av debattbekräftelser. Efter färdig läsning vet jag inte riktigt. Romanen handlar förvisso om allt detta, men – hur ska jag säga? – på snedden, skavande. Som var själva huvudämnet några nummer för litet för Karlssons ambitioner när hon skrev.

Héléne är en tjej från Rinkeby. Hon gör  ett slags halvdan klassresa, går på universitet, har håglöst ihop det med Richard, umgås med gamla väninnan Roz, samtidigt som hon bor kvar hemma hos föräldrarna i Rinkeby. När hon gick i skolan var hon förälskad i läraren Mona. Nu får hon via ett möte med förra klasskamraten Clarice veta att Mona skrivit en roman grundad på sina erfarenheter som ungdomens vägledare i Rinkeby.
Har Mona egentligen rätt till det? Plötsligt vädrar den annars lätt letargiska Héléne hämnd. En glöd bränner till djupt ner i hennes rutinartade gråhet. Hon beslutar sig för att skriva en mot-roman, som vore hon och Mona ett slags antagonistiska spegelbilder av varann.

Onekligen en vanereaktion i takt med tiden. Lite vid sidan om väsentligheter om ni frågar mig, då vem om helst givetvis får skriva om vad som helst och sen finna sig i att bli synad, kritiserad och problematiserad. Onekligen en surt svidande men nyttig erfarenhet i en lättkränkt nutid som vår. Men också Héléne är kränkt, inte främst av vad Mona skrivit utan att hon skrivit. Den omvända spegelbildens svek.
Annars är det mest vardag, den jämna trista lunken. Språket är kantigt och skrovligt. Det är ett Sverige som en gäspning, med desperation i kanterna. Mitt i denna dova realitet är Héléne överkänsligt upptagen av hur hon uppfattar andra och framför allt hur hon själv uppfattas, av små detaljer som ges dolsk betydelse. En teckenvärld, som Strindbergs i Inferno, fast hos August är det Makterna som jävlas, hos Héléne medelklassens koder. 
Bland dem är hon rädd att gå vilse. Vilken identitet är hon beredd att ömsa av sig, och vilken att inträda i? Detta är också tidsenligt. Att klassmotsättningar skildras enbart i psykologiska och identitetsmässiga termer, om vad man är/varit och vad man blir, som önskade man sig en totalt homogen identitet innan man kan handla och verka i världen. Man vill bli bedömd som den man är (skenet) och inte utifrån vad man gör (verkligheten). 
Det lite obekväma i Karlssons prosa, skavandet, kanske beror på att hon egentligen är på väg ut ur hela problemställningen, rättare sagt: beredd att se den från andra håll än trenddebatten. Det känns verkligen som romanen är gjord under hennes verkliga kapacitet. Själv anser jag för övrigt att medelklassens koder är utan större intresse.