"Kändes som en Oscar i svenskhet"

ANNONS
|

Ingmar Bergman vann tre Oscar under sin livstid. När jag fick reda på att jag skulle bli Bergmanstipendiat i sommar kändes det som att jag fått en Oscar i svenskhet. För min familj har Bergman alltid varit en av de starkaste symbolerna för Sverige och nu, nu kände jag mig svensk igen.

Vi kom till Sverige från Latinamerika via Rumänien på 70-talet. Mamma och pappa hade flytt militärdiktaturerna och studerat film och teater i Bukarest. När vi kom till Stockholm var de redan skilda men kulturintresset skilde dem inte åt. På båda håll såg jag tidigt Bergmanfilmer och hörde magiska berättelser om Sven Nyqvist och ljuset, Bergman och regin. Min mamma fick aldrig jobba som regissör i Sverige men använde alltid film som ett pedagogiskt verktyg för mig och mina syskon. Gudfadern-filmerna lärde oss om familjelojalitet, Fröken Julie om hur svenskarna hoppar i säng med varandra på midsommar och Fanny och Alexander om det svenska klassamhället och hur man firar jul.

ANNONS

Långt innan dess hade min pappa fått en av sina första sexuella upplevelser på bio när han smög in och tittade på Sommaren med Monica i Santiago de Chile i slutet på 50-talet. Där fick han en lektion i den svenska sexuella frigjordheten. En ännu ung, men mycket erotiskt intresserad Bergman var med om att lägga grunden för detta överdrivna rykte som håller i sig än idag.

Att kunna sin Bergman tror jag för mina föräldrar blev en del av processen att bli svensk och det där förstod jag redan som barn och insöp det som om det vore ett livselixir. Jag kommer till och med ihåg hur jag som liten härmade upprördheten hos mina föräldrar över att svenskarna inte riktigt uppskattade sitt geni. Det var ju lättare att se Bergman på bio i Paris än i Stockholm.

När vi kom till Sverige var jag tre och ett halvt. Jag lärde mig svenska i förskolan när jag var fem och jag minns ögonblicket i ettan då jag bestämde mig för att jag alltid skulle vara bättre på svenska än alla andra. Jag lärde mig allt om skog och natur, jag plockade svamp och bär, jag sjöng luciasången, och dansade små grodorna. Allt bar jag med mig hem som om det vore en ädelsten som skulle bli större om jag lärde resten av familjen att bli svenskar. Jag var mer svensk än svenskarna, jag var svenskast och kände en sådan glädje och stolthet över det. När de sköt Palme skrev jag en dikt som faktiskt publicerades i någon tidning, jag tror den började med orden; över en natt förändrades Sverige. Jag var 10 år och inte visste jag att Sverige bara några år senare faktiskt skulle förändras.

ANNONS

För min svenskhet togs ifrån mig i början på 90-talet. Minnena av den perioden är så smärtsam att när jag närmar mig den så blir det bara ytligt, ironiserande, politiskt slagkraftigt. För mig är tiden ännu inte mogen att verkligen känna det jag gick igenom. Jag var tonåring och levde ett par år av intensivt förvirrat tonårsliv. Bert Karlsson och Ny demokrati hetsade mot invandrare, flyktingförläggningar brann, Lasermannen dödade och jag var så liten och tyckte att jag var så stor, och de kallade min mormor för svartskalle trots att vartenda hårstrå på hennes skalle var glänsande vitt, och plötsligt började folk i skolan fråga mig om jag någonsin sett en ko, eller vad jag åt för mat hemma.

Min bänkkamrat var en stolt medlem i Bevara Sverige Svenskt och jag rättade alltid hans svenskaprov innan han lämnade in dem till läraren för han stavade så illa. Arbetslösheten gick från noll till tio och min mamma blev av med jobbet i en av de allra första kommunnedskärningarna. Jag kände inte igen mig själv, vilket är normalt när man är tonåring men jag kände inte heller igen min omgivning.

Franz Fanon, själv svart, född i en fransk koloni skrev från befrielsekriget i Algeriet på 60-talet att den koloniserade först vill bli så vit som möjligt; hen inser att hen måste bli vit eller försvinna. Men när man märker att man ändå inte blir accepterad så blir svaret istället att bli så svart som möjligt.

ANNONS

Jag var fjorton år och mitt svar på det som togs ifrån mig var att lämna svenskheten.

Jag blev svartskalle.

Två decennier senare befinner jag mig tillsammans med min familj på Fårö. Ända sedan min man och jag blev tillsammans har vi kommit hit en vecka, direkt efter midsommar då det visas och pratas film på Fårö under Bergmanveckan. Den här sommaren ska vi vara här i sex veckor och vi bor i ett av Bergmans hus med lammen som grannar och varje dag jobbar jag i hans hus där många av hans manus kom till.

Jag sitter i ett av arbetsrummen med havet som bollplank och skriver på en pjäs om Johan Pehrson och Martins Schibbyes tid i fängelset i Etiopien. Jag läser en Strindbergpjäs om dagen i biblioteket, jag äter smultron på vägen hem och nynnar på Pippisånger längs stigen.

Huset är ett eget mästerverk, 56 meter långt där varje rum följer havet. Man kommer in i mitten av huset, till vänster bodde Bergman, till höger ligger hans videotek, ett arbetsrum och det vackraste privatbiblioteket jag någonsin sett.

Varje morgon strax efter nio hejar jag på honom, han står längst bort i gången vid ett av sovrummen och tittar på mig sådär som Allan Edwalls döda teaterdirektör tittade på sin son Alexander. Men Bergman är inte prydd i vitt, han är rejält klädd i kofta och manchesterbyxor och ser inte alls ut som ett spöke.

ANNONS

På eftermiddagen säger jag hejdå och jag ser att han tycker att jag är flitig och duktig men att han inte riktigt förstår varför jag går klockan 14 när larmet inte sätts på förrän klockan 17.

Eftersom barn absolut inte får komma in i huvudhuset så har jag inte kunnat visa honom min son, som är anledningen till att jag nästan springer hem.

Ändå är det så att den man som hade ett rykte om sig att strunta i sina barn och kallade sig själv familjelat har gett upphov till ett av de mest barnvänliga stipendier som går att få. För hit får familjen komma allesammans. Vi får bo i ett fantastiskt stort hus och min son får gå på dagis vid havet på Fårö förskola.

En dag sitter jag i Bergmans videotek, ett rum fullt av videofilmer från golv till tak och tittar på Viskningar och rop i en av hans gröna fåtöljer. Denna mörka studie i rött avslutas med en mycket vacker och glad scen där de tre systrarna leker i trädgården i vita klänningar, hattar och parasoller. Dagen efter står jag i Bergmans meditationsrum och under ett träd ligger tre vita lamm och vilar och betraktar mig. Jag ryser som om jag sett en inkarnation.

ANNONS

Ryser gör också min mamma när hon är på besök och vi får åka till Bergmans privata biograf några kilometer bort. Vi ser Persona och min Perufödda mamma minns scenerna från när hon studerade film och teater på universitetet i Bukarest innan hon fick avbryta sina studier för att åka till Sverige och städa så att vi skulle få mat i magen. Hon fick aldrig jobba med teater i Sverige. Hon blev en av alla dem vars yrke och kompetens tappades bort vid den svenska gränsen. Men hennes känsla av en mästare som inte uppskattas i sitt eget hemland går inte att få här på Fårö.

Här har man byggt ett fantastiskt kulturarv. Museet en halvmil bort från Bergmangårdarna är fullt varje dag och Bergmanveckan firade just 10-årsjubileum med besöksrekord. Den vinnande kombinationen är engagerade öbor och Norge. Visst finns det svenskar men hade det inte varit för Linn Ullman, den enda av Bergmans nio barn som inte är född i Sverige, hade Stiftelsen Bergmangårdarna inte funnits. I ett möte med en norsk miljonär, vars familj sägs ha tradition av att vara mecenater, kom de överens om att han skulle köpa rubbet och upplåta det för konstnärer. Jag kan inte tänka mig ett mer inspirerande och bättre arbetsstipendium i hela världen.

ANNONS

Här är det så tyst att jag utan att det känns hotfullt hör alla frågor jag annars är rädd för att få när jag besöker någons sommarställe. Vi förortsbarn utan rötter i Sverige stannade ju kvar i vår betong på sommaren och såg de svenska barnen återvända från ”landet”. Ett ställe där de tydligen inte hade vare sig el eller vatten ibland. Som vuxen insåg jag att ”landet” är svenskarnas sista unika bastion där de utan att tänka sig för ställer de mest exotifierande frågorna man kan få; har du ätit pepparrot? Vet du vad fram och bak på en båt heter? Klarar du av att kissa utomhus?

Allt det slipper jag nu. Jag kan för första gången vara på ”landet” på mina egna villkor. Huset där jag bor heter Ängen och ligger ungefär fem minuters gångväg från Hammars där jag skriver. På den stigen genom skogen återvinner jag bit för bit, dag för dag, min svenskhet – och det tack vare Bergman och en norsk miljonär.

ÄMNET

Idag är det sex år sedan Ingmar Bergman avled.

Hans egendomar på Fårö drivs nu som "en lugn tillflyktsort för utövande och skapande konstnärer och forskare från hela världen".

SKRIBENTEN

ANNONS

America Vera-Zavala är dramatiker, aktivist och författare till boken Deltagande demokrati. Bergmanstipendiat som under sin vistelse på Fårö också ska skriva en barnbok med Ingmar Bergman som huvudperson tillsammans med illustratören Lovisa Lesse.

ANNONS