Vad göra om en bok är så sorglig, att man känner att man håller på att gå sönder av igenkännande förtvivlan? Det är i alla fall mitt stora dilemma när jag kommit halvvägs i Johanna Adorjáns omtalade roman En alldeles särskild kärlek. Boken handlar om Adorjáns farföräldrar, som immigrerade från Ungern till Danmark i mitten på 50-talet. De var intelligenta, Woody Allen-roliga och vackra som ett filmstjärnepar. De gick på opera, reste och hade ständiga middagar för nära och kära. Men framförallt, så var de oskiljaktiga, fyllda av en kärlek som var så total, att allt annat bleknade i jämförelse. När Adorjáns farfar drabbas av en dödlig sjukdom, känner farmodern att hon inte har något val. Hon måste följa med honom in i döden. Hon vill inte leva en dag utan honom, utan deras ständiga ritualer och munhuggeri. De bestämmer sig för att begå självmord tillsammans och börjar planera denna gemensamma död in i minsta detalj.
De begår självmord hösten 1992. Lite mer än ett decennium senare börjar Johanna Adorján att forska i sina farföräldrars liv, genom att intervjua parets gamla vänner. Hon beger sig till Budapest, Danmark, Israel, besöker koncentrations-lägret Mauthausen i Österrike, där hennes farfar levde i några år, tillsammans med sin far. Hon talar även med läkaren som hjälpte paret med självmordsförberedelserna. Och vad lär hon sig om sina farföräldrar? Farmodern var en kvinna man antingen beundrade eller fruktade. Hon upptäcker nu att farmodern i själva verket hade varit rätt så osäker på sig själv, och att hon alltid levt i fruktan över att inte vara särskild älskad. Men hon hade aldrig tvivlat på sin makes kärlek. Deras själar hade flutit samman, de starka skillnaderna i karaktären till trots. Sakerna de brukade göra och säga till varandra är så spektakulärt roliga, elaka och ömsinta, att det vore en skandal om inte boken blir film. Det är ingen risk att den kommer ligga för nära Hannekes film Kärlek, eller Lettre à D, skriven av filosofen André Gorz, som valde att begå självmord tillsammans med sin döende fru och skrev ett långt avskedsbrev till henne och eftervärlden innan de skred till verket, för Adorján förfogar över något som varken Hanneke eller Gorz besitter, nämligen humor. Och här finns dessutom ytterligare en dimension, som jag sällan sett skildrad i litteraturen – vad händer när migrationen från ett land till en annan innebär en social nerklättring?
Adorjáns berättelse är en av de mest gripande och humoristiska skildringar jag någonsin läst om hur det är att förlora en nära familjemedlem, i det här fallet är det dessutom två familjemedlemmar som försvinner, och på det mest spektakulära sätt man kan tänka sig. Men hur skriver och talar man om något så tabubelagt som självmord? Adorján växlar sin undersökning med en långsam, detaljerad gestaltning av hur den sista tiden kan ha sett ut för hennes farföräldrar, för att så småningom börja fiktionalisera kring den allra sista dagen, den sista måltiden, den sista städningen, det sista samtalet. Det är här som boken börjar bli riktigt olidlig, humorn till trots, för dessa underbara personer har hela tiden påmint mig så mycket om min egen farmor och farfar. I mitt fall, valde min farmor att fortsätta leva, att fortsätta skratta, dansa och sjunga efter min farfars död. Men det finns ögonblick i livet då även glädjen har sina gränser – och det är precis vid denna gräns som romanen lyckas uppehålla sig.
För att kunna avsluta läsningen av romanen beger jag mig till Musée des Arts Forains, Paris stora tivolimuseum, som är fyllt av drömlika scenografier och burleska cirkusnummer. Det är bland springande barn, glädjetjut och en dansakt av steppdansaren Filou, jag läser de allra sista sidorna. Det är där jag inser att döden, våra älskades död, kan ha en magisk kraft som slungar oss tillbaka mot livets absoluta epicentrum. Det är kanske en bisarr sak att göra, men jag tror inte att jag hade begett mig dit om jag inte hade varit beledsagad av Adorjáns mästerliga roman, som också påminner mig om vad min egen farmor sade en gång, i respons på min oro inför hur mitt liv skulle te sig utan henne och farfar: ”Det bästa sättet att hedra vårt minne, är att vara så glad och lycklig du bara kan”.
Jag är övertygad om att Adorjáns farföräldrar önskade samma sak från henne, för när jag youtubar mig igenom de otaliga intervjuer hon har gett världen över, blir jag som besatt av hennes intelligenta humor och livsglädje. Till min stora fröjd, upptäcker jag att hon även skrivit en novellsamling, som kom ut på svenska för två år sen, som bär den oerhört humoristiska titeln Mina 500 bästa vänner. Jag förstår att de är så många, för vem skulle inte vilja bli hennes bästa vän?
