Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Juli Zeh | Stopptid

Det destruktiva triangeldramat i Juli Zehs roman Stopptid puttrar på, oupphörligen obehagligt men sällan dramatiskt. Här finns en uppbyggnad som inte riktigt håller vad den lovar, skriver Elin Grelsson Almestad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Juli Zeh

Stopptid

Översättning: Christine Bredenkamp

Weyler

Till Lanzarotes dramatiska miljö, med svart sand och karga klippor, har Juli Zeh förlagt sitt kammarspel. Hit har tyske Sven flytt för över ett decennium sedan, tillsammans med barndomsvännen som han något motvilligt accepterat som sin partner. ”Tyskland är ett krig”, menar han där han sitter i det avlägsna semesterhuset på ön och tar emot turister för privatlektioner i dykning.

På avstånd ser han det samhälle som den samtida europén lever i: ”Varje dag stod de inför uppgiften att få utrymme för sina egna, personliga kriser mellan bankkris, finanskris, klimatkris, energikris, bildningskris, eurokris, pensionskris och krisen i Mellanöstern.”

Till ön kommer gästerna Jola och Theo. Hon, en såpa-skådespelare ur en välbärgad familj, och han, en betydligt äldre författare som hyllats för sin debutroman, men aldrig skrivit någonting mer. Jola behöver lära sig avancerad dykning för att få den filmroll som kommer att ta henne ur den såpagenre som hon fastnat i. Gemensamt betalar paret dyrt för Svens exklusivitet under två veckor på ön.

Snabbt dras Sven in i parets destruktiva relation, präglad av psykisk och fysisk misshandel, manipulation och narcissism. Som dykinstruktör är han också ytterst ansvarig för deras säkerhet i en miljö där det krävs lite för att en människa ska skadas svårt eller dö.

Här finns en uppbyggnad som inte riktigt håller vad den lovar. Flertalet gånger återkommer Sven i nedtecknandet av sin version av händelseförloppet till att ”det var den dagen som allt förändrades”. Men det destruktiva triangeldramat puttrar på i samma takt, oupphörligen obehagligt men sällan dramatiskt. Det är en psykologisk thriller och för en sådan bygger Zeh upp onödigt mycket förväntningar om brytpunkter som aldrig kommer.

Likaså känns förloppet ibland något förhastat. Det tar mindre än två veckor för Svens liv att rasa samman och få dagar krävs för att han ska förkasta både sig själv och sin yrkeskunnighet för att ge sig in i det manipulativa spel med känslor och sex som Jola och Theo tvingar på honom.

Samtidigt är Stopptid en noggrant genomtänkt bladvändare. Miljöerna och de avlägsna semesterhusen lämpar sig perfekt för kammarspelet. Här avspeglas Svens och partnern Antjes småputtriga liv i den dramatik som utspelar sig i huset intill. Rytandet från det vildsinta, livsfarliga Atlanten tillsammans med de vassa, svarta klipporna utgör ständiga hot. Dykningen i sig är ett tacksamt tema, där tre människor indragna i destruktiva manipulationer endast överlever genom att lita på varandra och det räcker med en panikattack för att pulsen ska hamna på en livsfarlig nivå. Här är både de vackraste och mest obehagliga scenerna, där allt skeende är ordlöst och relationerna sinsemellan formas.

Det samhällskritiska stråket som Juli Zeh ofta arbetar med består här i skildringen av en rastlös, kulturell elit som sitter mitt i krisernas decennium och analyserar. I en ton som för tankarna till samtida mästare som Michel Houellebecq skildras en samtid där alla redan har gett upp och nu bidar sin tid med hyckleri och meningslös debatt. ”Alla var förbannade, alla deltog”, som Sven sammanfattar tyskarnas relation till samtiden.

I en av romanens bästa scener sitter stora delar av den tyska kultureliten på en gemensam middag på en lyxbåt som ankrat hamnen i Puerto del Carmen. Till pilgrimsmusslorna och Rieslingen serveras samtal om finanspolitik, högerextremismens framfart och vikten av autenticitet i kulturen. Det är en lika obehaglig som välfunnen bild av en bekväm elit i exil från samhällsansvar.

Som allra bäst är dock Stopptid i den diskrepans som byggs upp mellan å ena sidan Svens berättelse och de inskjutna dagboksanteckningarna från Jola. Här dras också läsaren in i det spel av lögner som sker såväl ovan, som under, ytan.