Joyce Carol Oates: En författares övertygelse

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Joyce Carol Oates är en så maniskt produktiv författare att man ibland frestas att tro att hon försöker förlägga själva livet till fiktionen. Publiceringsdriften tycks lura henne att nästan producera sönder sig själv - ge ut för många titlar på för kort tid - och göra världen övermätt på sina berättelser. Romanerna blir efterhand svåra att skilja från varandra. För oavsett hur viktig varje ny bok är, så riskerar den att reduceras till ännu en vagn i ett långt förbirullande tåg. Men i denna stora rörelse uppstår samtidigt en sugande kraft och en förundran över Oates skrivartvång och hennes obeveklighet inför sina karaktärers öden.

ANNONS

När hon nu utkommer med essäsamlingen En författares övertygelse. Liv, hantverk, konst hoppas man på att äntligen få en ingång till hennes gåtfulla drivkraft. Hur jobbar hon, hur tänker hon, hur bygger hon upp sina världar, personer och laddade situationer? Hur ser hon på sitt eget flöde, sin överproduktion och vad gör hon för att vidmakthålla sin egen angelägenhet och förundran?

Men trots att Oates i bokens förord betonar att hennes avsikt har varit att skildra skrivprocessen snarare än "den osäkra, otrygga rollen att vara författare" förblir alla mina frågor obesvarade. I denna essäsamling är hon plötsligt oengagerad och välvilligt opersonlig på ett sätt som aldrig ens anas i romanerna; det tycks inte finnas någonting som på allvar intresserar henne i den här kommunikationen.

Boken utgörs mest av nedslag i litteraturens historia och inte ens dessa nedslag har något förundrat över sig. Den generella litteratursyn som återges är friktionslös: allt är nyttigt och bra, bara författaren följer sin egen röst och struntar i de elaka kritikerna. Sida upp och sida ned förmedlar Oates möten med sina favoritförfattare - Herman Melville, Henry James, James Joyce och Emily Dickinson - utan att överhuvudtaget öppna sina egna rum: hon tolkar dem i princip enbart utifrån biografiska fakta och ser nycklarna till deras texter ligga i kritikermässiga misslyckanden.

ANNONS

Egentligen finns det bara en enda allvarligt analytisk text i bokens samling. Det är talande nog också den mest litterära. I essän Byskolan i Niagara County, New York beskriver Oates hur hon som barn inte fick någon lotsning in i litteraturen utan grep efter böcker i ett desperat försök att förstå den obegripliga vuxenvärlden. Jagformen blev för henne beviset på att texten var autentisk och beskrev livet självt. Essän utgör en nostalgisk skildring av ensamheten och barndomens dystra tillvaro vid sidan av det verkliga livet. Den osannolikt fattiga och kaotiska skola där hon så att säga mötte språket är fortfarande en plats som den vuxna författaren återvänder till för att hämta näring. Under några ögonblick blir essän spännande, nästan svindlande, när Oates får syn på sig själv i skepnad av den där skygga underklassflickan som hon så ofta skildrar litterärt.

Oates är en stor författare - i sina fiktiva verk undviker hon ingenting, hon kan beskriva det mesta, oavsett hur komplext det är. Men i denna essäsamling förblir varje viktig fråga obesvarad och varje resonemang tillrättalagt.

Om man avfärdar tanken på att Joyce Carol Oates inte har en aning om hur hon fungerar som författare så återstår egentligen bara alternativet att hon inte vill dela med sig av sina hemligheter.

ANNONS

ANNONS