Uppmärksammade danska författaren Josefine Klougarts tredje bok ser ut som en roman men låter som en diktsamling. Ramhandlingar finns: en ung kvinna besöker sin sjuka mor i barndomshemmet, samtidigt som hennes mångåriga kärlek har gjort slut. Hon inleder en ny relation, men återvänder i tankarna till den gamla.
Handlingen är emellertid en bisak. Texten överflödar av poetiska stämningar och bilder. Av naturlandskap, väderlek, årstider, bruksföremål, växtlighet och minnen. Precis som i debutboken Stigningar och fall, även den nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, är det barndomens Mols på Djursland Klougart skildrar. Debutboken nämns också i texten: föräldrarnas icke-reaktioner på dotterns autofiktion.
Ibland blir det närmast essä, med reflektioner om konsten, skrivandet, jagets plats och egenskaper, platsers egenskaper, de älskandes egenskaper och så vidare. Identitetssökande är förstås ett genomgående tema – kärleken som både eftersträvansvärd och ett hot om upplösning – även om stilen i sig tycks sträva efter att upplösa en alltför entydig psykologi. Motsägelser och paradoxer är ett favoriserat retoriskt grepp.
Jagberättaren upplever sig som en gäst i sin egen familj. Hennes rastlöshet för henne ständigt till andra platser, andra känslor. Hon grunnar, som författare och målare före henne, över ”ankomstens gåta”; en flykting i sitt eget liv. Problem med ankomst, problem med uppbrott. Kärleksrelationen blir i detta perspektiv också svävande, osäker.
Det är mycket vackert, men känns ibland också lite väl estetiskt programmatiskt. Till exempel att ”någonting”, ett obestämt tredje, uppstår mellan verkligheten och det skrivna. Mängden bilder gör texten svårframkomlig.
En av oss sover är nog den sortens bok som man helst bör läsa i små, små portioner.
