Armbandet från sommarens Roskildefestival sitter kvar runt handleden. Linnet hänger löst och ledigt, svart kjol och omsorgsfullt ingångna Converse. Ansiktet osminkat och öppet. Light-cig mellan fingertopparna. Josefin Neldén, tjugo år och svensk films allra nyaste stjärna tar emot i höstsolen utanför matsalen på Wendelsbergs folkhögskola.
Hon är inne på det sista av tre års teaterutbildning och nu när haussen kring Ulf Malmros film Tjenare kungen drar igång på allvar fungerar skolmiljön som stormens stilla öga och kompisarna som en nödvändig reality check.
- Det är jätteskönt att jag har skolan, det har varit stissigt nu inför premiären. Dagen som man har väntat på i ett helt år ska äntligen komma så jag har inte kunnat koncentrera mig på någonting. Men när jag är på skolan så försvinner allt det där, säger Josefin Neldén.
Backa-tjejen bor inte på skolan utan har fortfarande kvar flickrummet hemma i Backa på Hisingen. Men vid nästa månadsskifte flyttar hon.
- Jag ska flytta ihop med en kompis i en lägenhet vid Axel Dahlströms torg. Det ska bli kul, säger hon.
Kanske inte en lika dramatisk flytt som hennes filmkaraktär Abra, punktjejen lämnar utanförskapet i det lilla samhället för äventyret och sammanhangen i stora Göteborg, men Josefin kan ändå identifiera sig med Abra.
- Det var väl mina föräldrar som tog det steget åt mig så det ligger inte så långt borta. Jag brukar säga att jag är hälften fiskare, hälften bonde. Mamma kommer från Lödöse och pappa utifrån öarna, berättar hon.
Josefin pratar varmt om sina föräldrar. Om kärleken och stödet. Sedan blir hon kanske aningen förlägen och ler lite hurtigt att de får en "femma i betyg". Men berättar också att mamma kom med den finaste komplimangen efter att ha sett en förhandsvisning av Tjenare kungen.
- Mina föräldrar ser förstås alltid en liten bit Josefin i alla roller som jag spelar. Men nu sade mamma att hon hade glömt bort att de var jag däruppe på duken. Då blev jag väldigt glad.
Mamma och pappa har också noterat en djupare förändring hos sin dotter. Filminspelningen har inte bara varit utvecklande när det gäller att lära sig att stå på rätt markeringar och att koppla bort kamerans närvaro.
- Mamma har sagt att de skickade iväg en tonåring och fick hem en vuxen kvinna. Det var mycket som hände med mig under filminspelningen. Det är en krävande arbetssituation. Man jobbar långa pass och du måste vara bra för är du dålig flyger arton miljoner åt fanders. Men det går ju inte att tänka på det heller. Men sedan lärde jag mig att ta fram en fulare sida hos mig själv också. Första året på skolan var jag jätterädd att göra fel, men när man ska gestalta en punkare kan man inte hålla tillbaka, säger Josefin samtidigt som hon stoppar in lite mer av riset och kycklingfilén i munnen.
- Men det som var svårast under inspelningen var nog att få folk i min omgivning att inse hur mycket inspelningen krävde av mig. Vi bodde tre månader i Vänersborg och jobbade från morgon till kväll. Alla förstod inte varför jag kanske inte hann ringa eller orkade umgås när jag kom hem på helgerna, säger hon.
I framtiden vill Josefin gärna kunna kombinera film och teater. Men det är förstås svårt att veta vad som händer efter att hon har lämnat den trygga och slående vackra skolmiljön för gott.
- Jag träffade en granne häromdagen som pratade om hur svår bransch jag gett mig in. Men det finns ju ingenting annat som gör att jag känner mig så levande som när jag får vara skådespelare. Det spritter ända ut i fingertopparna. Ut i varenda cell i min kropp.
