Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

José Saramago | Kain

I sin sista bok närmar sig nobelpristagaren José Saramago evigheten med glimten i ögat, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

José Saramago

Kain

Översättning: Hans Berggren

Tranan

Den Gud som enligt Bibeln skapade himmel och jord var mer ondskefull än begåvad, i alla fall om man ska tro ­romanen Kain som blev den portugisiske ­nobelpristagaren José Saramagos sista bok. Brodermördaren Kain – som av Herren dömdes att vandra ensam och ­vilsen i världen – ger sig här ut på ett aldrig tidigare skådat strövtåg genom Gamla Testamentet längs stigar vilka, precis som författarens meningar, slingrar sig på ett högst konst- och nyckfullt sätt, utan hänsyn till kronologi.

Likt en skicklig utrikeskorrespondent befinner sig Kain alltid på rätt plats vid rätt tillfälle. Han är i Jeriko när ­murarna faller, vid Babels torn när Herren ­förbistrar människors tungomål, i Sinai när Moses slår sönder guldkalven. Han blir också vittne till hur ett regn av svavel och eld utplånar Sodom och Gomorra.

Vanligtvis står Kain maktlös inför det han ser, men ibland ingriper han i den bibliska historien. Som när Abraham, för att blidka Gud, ska offra sin son Isak. Abraham tänker just skära halsen av pojken när Kain tar tag i hans arm och ropar: ”Vad gör du, gubbjävel, ­tänker du döda din egen son”. Enligt ­Bibeln var det en Herrens ängel som hindrade ­Abrahams offer, men i ­Saramagos version anländer ängeln för sent: ”Jag beklagar verkligen att jag är sen, men det är inte mitt fel, på vägen hit fick jag ett mekaniskt ­problem med högra vingen”.

Vad är det för en herre som befaller en far att döda sin son? frågar sig Kain. Ju mer han ser av Herrens agerande desto ilsknare blir han. Hur kan Gud gång på gång för att straffa ett fåtal personer som misshagat honom samtidigt döda tusentals oskyldiga människor? Kains slutsats blir att Gud är komplett galen.

Det som kanske är mest förvånande med Saramagos roman är hans förmåga att diskutera dessa eviga och för många människor livsavgörande frågor på ett så uppsluppet och underhållande sätt. Han närmar sig evigheten med glimten i ögat.