Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Jonathan Safran Foer är tillbaka igen – för läsarnas skull

Jonathan Safran Foer är tillbaka med besked. Tobias Holmgren träffar en av vår tids mest hyllade författare under hans blixtvisit i Göteborg, för ett samtal om skrivandets våndor, den iskalla folkavagnens välsignelse, samt det futtiga i att använda litteraturen som redskap för hämnd.

Här är vi nu, i Posthotellets förmiddagsstängda restaurang. Framför allt: Här är han. Äntligen. Jonathan Safran Foer, som blev förklarad litterärt underbarn när debutromanen Allt är upplyst släpptes till mullret av en samfällt applåderande kritikerkår för femton år sedan. Till Göteborg har han kommit för att medverka i ett samtal på Stadsbibliotekets internationella författarscen, samt för att marknadsföra den svenska översättningen av hans nya roman Här är jag (2016, i svensk språkdräkt sedan april 2017).

Den lovande 25-åringen har mognat till en insiktsfull 40-åring med en höjd på hårfästet som matchar åldern. Han har gift sig, blivit pappa, börjat undervisa i kreativt skrivande; blivit pappa igen, skiljt sig, avlivat hunden George, och, i glappen mellan dessa livsavgörande händelser, hunnit skriva ytterligare tre böcker.
Flödet har knappast varit jämnt. Mellan Här är jag och dess föregångare Extremt högt och otroligt nära finns ett elva år långt, glupande mellanrum.
Men vi kommer dit.


Efter de sedvanliga artighetsbetygelserna, där jag säger vilken underbar bok han skrivit, och han i sin tur förklarar sin kärlek till Skandinaviens kulturpolitik, design och naturliv, inleder vi samtalet mjukt med att tala om 40-årsdagen. Han berättar om en galen idé som han fick inför firandet:
– Jag hade en återkommande dagdröm om att tända en enorm brasa och sedan springa genom den, framför alla mina vänner.
Varför skulle du vilja göra det?
Han skrattar.
– Som en reningsrit kanske, eller bara en längtan efter att göra någonting löjligt eller dumt. I slutändan kom jag fram till att jag inte ville.
Klokt. I Sverige nöjer sig män med att köpa läderjackor och skaffa motorcykelkort.
– Det låter häftigt. Jag gick i alla fall så långt som att byta bil. Jag har länge haft en Subaru, en riktig skitbil som nu håller på att dö. Först tänkte jag att, äsch, jag skaffar väl en ny Subaru antar jag. Men så började jag fundera. Vänta, jag ska visa …

Jonathan Safran Foer tar fram sin telefon och bläddrar fram till ett fotografi, föreställande en vit Volkswagen-buss av 1970-talsmodell. Märkbart upprymd förklarar han:
– Jag ville göra någonting speciellt med mina söner. Vissa aktiviteter lägger man inte så mycket tanke på, trots att de upptar en stor del av ens liv. Eller hur? Att äta är en av dem. En annan att sitta i en bil. Och vad skulle vara ett roligt sätt att åka till skolan på? Ett personligt sätt, som skapar minnen? Jo, med den här.
En man i Kalifornien som restaurerar gamla bilar ska låta författaren och hans barn välja material till gardiner, säten, ja, allt. En annan rolig detalj är de små sidoborden, som möjliggör för elvaåriga Sasha och hans lillebror Cy, åtta, att äta frukost under morgnarnas körturer.
Visst är den långsam, medger Foer, och visst lär den bli outhärdligt kall på vintern samt fruktansvärt kvav på sommaren. Men det är bättre än att ha en perfekt tempererad bil som inte gör något avtryck alls.
– Kvaliteten på ens liv avgörs inte av hur bekvämt det är. Jag är helt säker på att folkabussen kommer att skapa många minnen. Goda minnen. En dag kommer mina barn att vara vuxna och skrockande säga till varandra: Minns ni när vi hade den där bilen som alltid var så förbannat kall?

Här är jag marknadsförs som författarens återkomst efter elva års bortavaro från den litterära scenen; en sanning med rejäla nypor modifikation. För även om det stämmer att Foer inte har skrivit en roman sedan 2005, har han knappast hållit fingrarna borta från tangentbordet. Bland annat har han givit ut faktaboken Äta djur om sin vegetarianism, skapat librettot till en opera, samt designat konstprojektet Tree of codes under åren som gått.
Ändå känns boken onekligen som en comeback, just för att den är en roman. Och han protesterar inte heller när jag påpekar att titeln Här är jag, som nallats från en ordväxling mellan Abraham och Gud i Bibeln, kan tolkas som ett ”titta, jag är tillbaka”.
– Det enklaste i världen är att påbörja romaner. Jag gör det hela tiden. Det är att fortsätta med dem som är det svåra. Varför tog det så lång tid att hitta rätt den här gången? Jag vet inte. Kanske främst för att jag tillät det.

Olikt de flesta författare har han aldrig känt något tvång av att producera någonting. Inte heller ett tvång att publicera.
– En bok får ta så lång tid som den tar, och jag slänger mer material än jag behåller. Jag klarar inte av att skriva någonting som inte känns viktigt för mig, som inte är ett totalt uttryck för vem jag är vid ett givet tillfälle.
Det påstås att processen blir svårare när man blir äldre.
– Jag tycker inte det. Skrivandet har alltid varit svårt. Av olika skäl beroende på var i livet jag befunnit mig, förstås. Att få barn förändrade det mesta. Det är också svårt när du har den minsta uppfattning om din egen dödlighet. Min är fortfarande begränsad, men jag känner av den mer och mer. Utmaningen förändras men blir varken större eller mindre.
Han tänker.
– En god vän till mig, som tyvärr har gått bort nu, brukade säga att skrivandet är som att dra ut tänder. Från ens penis. Det är en passande beskrivning.


Skulle du ha blivit författare om din första roman inte varit en succé?
– Jag vill gärna tro det. Men jag vet inte. Sanningen är att jag knappt har varit författare under de senaste tio åren. Det har funnits många perioder, perioder på flera år, när jag bara inte har kunnat göra det. När jag inte har velat göra det. Vad som ändå till sist drev mig att fortsätta var vetskapen om att jag faktiskt har läsare.
Trots att hans verk har översatts till 36 olika språk samt toppat bestsellerlistorna jorden runt, blir han mycket sällan igenkänd. Kanske händer det någon gång i kvartalet i New York. Det förhindrar tyvärr inte att ens privatliv som framgångsrik författare blir allmängods. Foers skilsmässa från författarkollegan Nicole Krauss, blev vida omskriven i skvallertidningarna. Och när så Här är jag gavs ut – en 600 sidor tegelsten om en judisk författare som genomgår en skilsmässa, förklaras vara litterärt underbarn vid knappt 25 års ålder, går i tankarna på att avliva sin sjuka hund, och som dessutom kör en Subaru – var fältet naturligtvis öppet för spekulationer.
– Den är inte självbiografisk, i alla fall inte vad gäller händelserna. Men det finns ett annat sätt en bok kan vara självbiografisk på och det är om den blir ett porträtt av ens bekymmer och funderingar. Skulle jag påstå att det inte fanns något samband alls hade det varit ohederligt.

Förra året släpptes två uppmärksammade romaner i Sverige som skildrade en skilsmässa från respektive parts perspektiv. Eftersom du var gift med en författare: oroar du dig för en sådan bok?
– Inte ett dugg. Vi är goda vänner och pratar hela tiden med varandra, vad som än har skrivits om separationen. Nicole är en enastående författare och jag vet att hon skriver med samma vänliga känsla till vår tid tillsammans som jag. Hon är faktiskt en av dem som först läste min roman och inte kände igen sig själv alls i den.
– Det finns större saker som skrivandet kan användas till än att ge igen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.