Det amerikanska kommunistpartiet är en sublimt ironisk katastrof. Partiet är ett illasinnat skämt, en dålig parodi. Så rakt på sak kan Jonathan Lethem uttrycka sig i romanen En trädgård för dissidenter.
Romanen föresätter sig att skildra den amerikanska radikalismens historia, men skapar i själva verket en trovärdig förklaring till varför amerikansk socialism är en pleonasm, en skarpsinnig dumhet. Amerikansk socialism har aldrig lyckats organisera arbetarklassen enbart på grundval av klasserfarenhet i egendomslöshetens syskonskap. Istället har etniska, nationella, religiösa, sexuella och kulturella positioner alltid tagit överhand. En tysk jude är en tysk jude, oavsett om han är kommunist.
Inte undra på att den franska, postmoderna revisionen av marxismen till identitetspolitik blev så intensivt omfamnad i USA: där handlar allt om ras och sex, ingenting om klass. Postmodernismen är historiematerialismens fortsättning med andra medel: ideologikritiken kommer att handla om språkliga härskartekniker och symboliskt kapital, inte om kapitalägande och politisk ekonomi.
Romanen är i själva verket en väldig episk krönika om en släkt och ett grannskap. Lethem har lämnat sin egen barndoms Brooklyn för närbelägna Queens, närmare bestämt den utopiska trädgårdsstaden Sunnyside Gardens, och en judisk-kommunistisk familjs uppgång och fall. Att Thomas Mann apostroferas här och där i romanen är ingen slump.
Mycket i romanen har biografiska källor, en självbiografi som Lethem redan skapat med romanen The fortress of solitude. Kombinationen av östeuropeisk judaism med keltisk protestantism har rötter i författarens eget föräldrapar. Föräldralöshet är ett stående tema hos Lethem – självbiografiskt – och utgör en styrande princip även i den nya boken.
Huvudpersonen heter Rose och är polsk judinna med medlemsbok i kommunistpartiet: en personifikation av elitpartitanken. För henne är McCarthytidens förföljelser ingenting mot Chrustjevs hemliga tal vid 20:e partikongressen 1956: avslöjandet av Stalins personkult och utrensningar. Ett krossande av illusioner som det hade krävts en Ibsen för att skildra rättvist. Alternativet för en amerikansk radikal är alltid att bli jagad av polisen, alienerad från politiken och ställd inför rätta som nationens fiende.
Roses närmaste utgör persongalleriet, från 1930-talets Folkfront till 2010-talets Occupy Wall Street- rörelse. Mest fascinerande är hennes gifte älskares son Cicero. I denne överviktige homosexuelle akademiker har Lethem roat sig med att skapa en svart Foucault: om Foucault varit radikal nog att ta Freud och Franz Fanon på personligt allvar. Cicero undkommer 1980-talets aidsepidemi, vilket Foucault som bekant inte gjorde.
Det mest karaktäristiska, och roande, i hela romanen är när Rose, den forna stalinisten, blir ett devot fan av 1970-talets populära sitcomserie All in the family, och tror sig delta i ett autentiskt avsnitt av serien, där den rasistiske ärkerepublikanen Archie Bunker håller minnestalet vid en judisk arbetskamrats begravning. Etnicitet övervinner klass, övertrumfar alltid som både förtrycks- och frigörelsebegrepp. Kanske är det en poäng med global räckvidd. Kanske kan socialismen bara fungera som ideologi om den är monoetnisk.
Karaktäristiskt för kommunismen, tycks Lethem säga, är en allt överskuggande paranoia och ett kontrollbegär som sträcker sig ända in i sängkammaren. Karaktäristiskt för aktivistvänstern är en allt överskuggande naiv idealitet. En dödlig naivitet. Världshistorien är ett lögnens drama, och de som värst drabbas av dramats tragedi är de som tror sig ha historien på sin sida. Mest tydlig blir patetiken när Roses enda barn, den kroniskt marijuanarökande hippieaktivisten Miriam, dör i Nicaraguas bergstrakter. Inte i heroisk revolutionär strid mot Somozas nationalgarde, utan i händerna på vanliga simpla mellanamerikanska banditer.
Lethem får till många bra sanningar i sina oneliners: Revolutionens låga dog i den amerikanska arbetarens fäaktigt avtrubbade fantasi. Författaren har ambitionen att skriva den stora epiken, men förlorar sig tyvärr alltför ofta i förtjusning i sin egen blomstrande retorik. Han försöker vara streetsmart och dra växlar på den newyork-judiska underdriftshumorn – dess världsliga undermening – men blir till sist bara plågsamt pratig när han ger sig hän åt sitt överflöd av tillgjorda karaktäristiker. Här finns också mängder av referenser. Till Alice i underlandet, Bob Dylan (Lethem är expert), baseball och New Yorks lokalpolitik.
På sätt och vis är Lethem själv en representant för det syndrom han oavsiktligt skildrar: han har skördat sina lagrar inom genrelitteratur (deckare och science fiction) och hans poäng i En trädgård för dissidenter är att i USA vinner popkulturen alltid över ideologin. USAs protesterande aktivistvänster är med en typisk ordvits Lennonistisk, inte leninistisk. Popkulturen ÄR ideologin, och ideologin är oavvisligt kapitalistisk.
Huvudpersonen Roses närmaste utgör persongalleriet i Jonathan Lethems En trädgård för dissidenter. Handlingen utspelas över tid, från 1930-talets Folkfront till 2010-talets Occupy Wall Street-rörelse.
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Carina Lidströms bok Berättare på resa.
