Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonathan Franzen | Renhet

Om existensens irrvägar, om skenradikalismens vakuum och om okända sammanhang som långsamt blottas berättar Jonathan Franzen med koncentration och lätthet och ett känsligt gehör för tonfall och tajming i nya romanen Renhet, menar Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Jonathan Franzen

Renhet

Översättning: Rebecca Alsberg

Brombergs

Den förste vi presenteras för i Jonathan Franzens nya roman Renhet är den tjugotreåriga flickan Pip, namne med huvudpersonen i Charles Dickens Lysande utsikter. Naturligtvis en blinkning åt läsaren, markerande i vilken tradition berättelsen placerat sig, den breda romanens, där människors öden beblandas och färgar av sig på varandra genom en slingrig och spännande intrig. En mycket svårbemästrad genre, men Franzen har den språklige lindansarens sinne för rytm och balans. Här är läsaren i goda händer.

Jag poängterar detta, då folk ibland får för sig att det utförliga populära berättandet är enklare att handha än de mer modernistiska ökenvandringar det går an att bli själfullt uttråkad av. Men inget, absolut inget, är ju tristare än platt och fyrkantig populärkultur. Och det är egentligen lättare att dölja sin eventuella oförmåga i experimentell konst än i folklig, att låtsas att den är en del av helheten, att det slappa slarvet egentligen är glödande improvisation. I populära genrer exponeras dylika knep genast med byxorna nere.

Det breda hos Franzen är inte traditionellt linjärt, lika lite som Pip blir en alltför medveten variation av Dickens figur, placerad i samtidens USA. Pip heter egentligen Purity som i bokens originaltitel. Hon bor i ett stökigt kollektiv, och har en hypokondrisk mor och en okänd far hon gärna vill spåra upp och träffa; boken är full av märkliga och dimmiga ursprung, av förlupna eller felaktiga föräldrar, antydande människors ständigt upprepade förräderier och urspårningar. Traditionellt, enligt Dickens eller Balzacs mönster, borde Pip vara huvudpersonen som leds till en någorlunda luttrad avrundning genom en serie brustna illusioner, men Renhet är också en kollektivroman, och det är många gestalter som ska få sitt. Av dylika breda penseldrag blir det gärna en fresk.

Och som komposition påminner Renhet mig om gamla kyrkomålningar, där scenerna inte pedantiskt ordnats längs ett rakt streck, utan blandats in i varandra. I syfte att förvirra läsaren och låtsas göra denne "medskapande"? Nej, tvärtom för att understryka sammanhangen. Hos Franzen känner man sig aldrig berövad kompassen.

Detta är grundstoryn. Pip blir tillfälligt engagerad av den berömde, idoliserade internet-aktivisten Andreas Wolf. Han är ursprungligen från det sönderfallna Östtyskland, ”den dåliga smakens republik”. Nu den internationella innevänsterns hjälte då hans organisation The Sunlight Projekt hackar och offentliggör myndigheters, organisationers och företags dolska hemligheter. The Sunlight Projekt är egentligen som Stasi i Wolfs ungdom, fast vrängt ut och in, ett slags öppenhetens totalitarism. Vilket Wolf är medveten om, och iskallt utnyttjar, liksom han rutinmässigt manipulerar och sätter på kvinnor i sin omgivning. Partiet om hans tid i DDR är en studie i kalkylerad amoralism. Att låta en rik pedofil finansiera verksamheten generar honom heller inte; allt sker ju för sakens skull. Men vilken är saken?

Renhet är till stora delar en rolig, dräpande, stundtals bitter skildring av idealismens livs- och samhällslögn, av det som kallats politisk korrekthet. En del av den svenska vänstern – lägg märke till att jag säger en del – är ju ett slags McDonaldsvänster, importerad från USA, och Franzen levererar här ett planschverk om företeelsens amerikanska mentalitetshistoria. Pip genomskådar dock snabbt de godas och renas hyckleri, också sitt eget, då hon främst vill nyttja The Sunlight Projekt för att spåra upp sin far; det är hennes sak. Redan vid unga år är hon bliven cynisk humanist, fast inte utan hopp. Hur det än är föredrar hon att tillhöra världen mer än idealen.

Men hur är det exempelvis med Tom, den slitne journalisten på webbtidningen Denver Independent? En gång träffades han och Wolf vid murens fall. Naturligtvis har han lik i garderoben, precis som Wolf – vars lik är på riktigt, begravt i Tysklands jord – ty vart tog hans ex Anabel egentligen vägen? Hon den rika arvtagerskan som nästan utplånade dem båda i nitisk feminism och dogmatisk veganism, och som försvann efter deras sista brutala samlag? Liksom många i denna berättelse fumlar Tom omkring i gråzonen mellan den radikala saken och dess namn, mellan det verkliga och det nominella. Han har kanske alltför länge sjungit med änglarna. Är hans slitna medelklassiga vänsterism bara en besvärjelse av begångna privata svek?

Om detta, och om existensens irrvägar, om skenradikalismens vakuum och om okända sammanhang som långsamt blottas berättar Jonathan Franzen med koncentration och lätthet och ett känsligt gehör för tonfall och tajming, förmedlat genom Rebecca Alsbergs översättning. Det är en berättelse med sinne för samtiden, utan att bli trendriktigt representativ, eller identitetspolitiskt symbolisk, det hans stackars figurer ständigt strävar efter och misslyckas med. Och det är befriande med en nästan sexhundra sidor lång roman utan en enda riktigt förebildlig gestalt.

Pip har redan från början inga illusioner att förlora. Hon försöker i stället leva i det provisorium och den kompromiss som är verkligheten. Det är kanske också berättelsens budskap och avrundning.

Ämnet

Jonathan Franzens nya roman Renhet är en mörk komedi om ung idealism, trohet och mord. Carl Erland Andersson läser en historia om den kompromiss som är verkligheten.

Skribenten

Carl Erland Andersson är krönikör och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om kajorna och kollektivet.