Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jonas Kullhammar blickar framåt

Att bandets trummis blev antagen till Polishögskolan blev tecknet som han väntat på. Efter 15 år är Jonas Kullhammars kvartett sprängd, men blicken riktad framåt. Mot nya filmäventyr, bland annat.

Omslaget är lika dramatiskt som skivans titel, This is the end, med en gråtande Jonas Kullhammar i närbild.

– Ja, säger Jonas Kullhammar med ett leende och tar nöjd fram den äggula vinylskivan ur fodralet.

– Visst är den snygg?

Det är uppenbart hans personliga favorit av de tre skivor som bandet släppt under sitt avskedsår.

– Och jag tror att det har att göra med att det inte är mina egna låtar. Mina egna låtar måste jag få ur mig, men har väldigt svårt att tycka om. På den här skivan har jag samlat låtar som andra har gjort, som jag valt ut för att jag älskar dem.

I källaren hemma i radhuset i Orminge finns allt på en väldigt liten yta. Alla §skivor, instrumentsamlingen, inspelningsutrustning.

Men ännu inget spår av hans kommande projekt: musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens romaner Gentlemen och Gangsters, som under 2014 blir både tv-serie och långfilm i regi av Mikael Marcimain.

– I stort sett all musik har spelats in live, under filmning, vilket är otroligt coolt. Ett udda uppdrag på det viset, att det inte bara har varit att ”leverera lite musik”. Jag har varit väldigt delaktig i processen, castat andra musiker och fixat tidsenliga instrument och mikrofoner till inspelningarna. Ett väldigt nörderi, haha. Skitkul!

Uppdraget kom med tidigare erfarenheter. Jonas Kullhammar var med och spelade på soundtracket till både Upp till kamp och Call girl, som Mikael Marcimain också regisserat, och i Klas Östergrenprojektet har han jobbat med Mattias Bärjed från Soundtrack of our lives som han också känner väl. Jonas Kullhammar var med på två av bandets sista spelningar.

– Mattias har gjort den mesta musiken till filmen, jag kompletterar bilden, förtydligar Jonas Kullhammar.

Att filmandet varit en viktig sysselsättning i år är dock inget han förminskar.

– För att det är något nytt, en ny värld, ett annat sätt att jobba. Det är viktigt för mig, för som jag känner just nu har jag ingen lust att sätta ihop ett nytt band och åka ut och spela. Jag behöver ta en paus från den grejen, säger Jonas Kullhammar och förklarar varför det, trots stora framgångar, måste ta slut.

– Jag har känt det i några år. Det är inte så att det har varit tråkigt att spela ihop, men jag visste inte riktigt vart det skulle ta vägen. Vi har alla blivit bättre som grupp, som musiker, under de här åren. Men musiken är i princip densamma. Jag ser inte att det skulle kunna hända så mycket mer.

Att formulera den känslan och upplösa bandet var ångestladdat och något han tvekade inför, berättar Jonas Kullhammar. Men såinträffade det som blev den utlösande faktorn.

– Trummisen i bandet, Jonas Holgersson, hörde av sig till mig och berättade att han skulle sluta. Att han kommit in på Polishögskolan. Det blev som ett tecken: ”Jaha, då är det dags.”

I sig känns det sorgligt, säger han, men livet går vidare och bandmedlemmarnas vägar kommer fortsätta att korsas. De har känt varandra för länge för att så inte skulle ske. Avslutningen, på Nefertiti riskerar att bli en gråtfest, men samtidigt pirrar det i magen.

– Jag har massa roliga grejer på gång, som jag inte får prata om. För min del är det också en stor lättnad att släppa ansvaret för andra, att slippa vara drivande. Att inte behöva söka stöd från Kulturrådet – fan va skönt! Att vara tvungen att motivera sin existens hela tiden är fruktansvärt, särskilt om man som jag har svårt att tycka om sin egen musik, haha.

ORMINGE:

– Jag försökte komma härifrån när jag var i tjugoårsåldern och bodde faktiskt inne i stan när jag träffade min fru. Vi flyttade ihop i en andrahandslägenhet, fick inte bo kvar, och var tvungna att flytta hem till mina föräldrar. Efter en vecka köpte vi en lägenhet. Mardrömsaktigt, att ta ett lån för en bostadsrätt i Orminge. Ett och ett halvt år senare fick vi barn och flyttade in i det här radhuset. På gott och ont. Stackars min fru, som flyttade från Umeå för att bo i stan!

ANDRA ORMINGEPROFILER:

– Markoolio är en gammal barndomsvän. Han var kamratstödjare i skolan.

–Ulf Lundells dotter och jag är jämngamla. Våra vägar korsades under uppväxten.

MUSIKANIA:

– Tillsammans med min pappa startade jag en musikskola här i Orminge för sex år sedan. Ett alternativ till den kommunala musikskolan som vi tyckte hade för lite att erbjuda.

NEFERTITI:

– Jag har aldrig haft en dålig upplevelse där och har alltid känt mig välkommen. Förmodligen helt fel grej att säga när man sitter i Faschings styrelse, men Nefertiti känns väldigt bra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.