Skådespelaren Jonas Karlsson prosadebuterar i dag med ett novellpussel. Bitarnas kanter lägger sig över varandra som smältande isblock, och medan man kliver omkring kan det block man står på plötsligt börja glida. Hur många gubbar med röd näsduk i bröstfickan finns det egentligen? Vem är vem? Var började det hela?
De senaste åren har Karlsson dykt upp lite överallt - i filmer som Hans och hennes och Offside, eller som kung i SVT-dramat Gustav III:s äktenskap. Han har också skrivit en pjäs, Nattpromenad, som sattes upp på Dramaten för två år sedan.
Novellerna i Det andra målet är många gånger lätta att föreställa sig just som manus för kortfilm eller någon dramaserie. Karaktärerna är urbana, chica medelålders människor, reklammakare, författare eller spelproducenter, som har svårt att nå fram till varandra.
I tv skulle deras själsliv bestå av antydningar. Men i en bok kan Karlsson beskriva precis vad som händer bakom pannan - och det blir en besvikelse. Någon ägnar sig åt uttalet på en maträtt, någon annan åt hur man ska köa för att verka normal.
Bokformens poäng är i stället spelet med fiktionen. Henrik, Douglas och Jessika befinner sig alla i ett rörligt nätverk av relationer, en såpopera regisserad av någon som snart själv regisseras av någon annan. Just den återkommande frågan varifrån det hela egentligen berättas får mig att tänka på Magnus Hedlund.
Fast det här är Hedlund light, utan desillusion och minnesförlust. Karlssons bud på vad som finns längst in under fiktionslagren är helt enkelt "lyckan att bara finnas till".
Så länge man inte plågas av tomhetskänslor, råkar vara barn eller av några andra skäl är rädd för mörkret under fötterna kan det vara roligt att skutta omkring bland de gungande pusselbitarna. Kommer rädslan ikapp får man läsa någonting annat.
